Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blod — »blod är en mycket egen saft» - Blodtransfusion - Blodomloppet klarlades sent - Blodet i läkekonstens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BLOD 41g
därför i allt större utsträckning övergått till
överföring av endast blodserum eller blodplasma. Båda dessa
vätskor är mycket hållbara och kan dessutom
intorkas och lagras för att vid behov lösas i sterilt vatten
och sprutas in. Särskilt för krigsbruk förenklas
därigenom distribution och lagring avsevärt.
Blodomloppet klarlades sent
Den dyrbara vätska, blodet, som vi nu i någon mån
lärt känna, hålles innesluten i vår kropp i ett utbrett
och komplicerat rörsystem, genom vilket det hela
tiden, såväl under vaka som under sömn, ideligen
pumpas runt (se Hjärtat).
Det faktum, att blodet cirkulerar i vår kropp i ett
slutet system av ådror och att det är hjärtats slag som
driver det runt, anses av varje modern människa
såsom en självklar sak; och dock är denna kunskap
relativt sett av mycket ungt datum.
År 1553 klarlade spanjoren Miguel Servet det lilla
kretsloppet. Men först 1628 kunde engelsmannen
William Harvey framlägga den epokgörande
upptäckten av blodcirkulationen inom stora kretsloppet.
Med den nya uppfattningen rörande blodets
cirkulation eller kretslopp antogs förekomsten av små
»porer», genom vilka artärblodet överallt i vävnaderna
passerade till venerna. Dessa porer kunde Harvey —
av brist på mikroskop — ej direkt påvisa. Fyra år
efter Harveys död visade emellertid italienaren
Mar-cello Malpighi med hjälp av det nyuppfunna
mikroskopet förekomsten av hårrörskärl i grodans
urinblåsa.
I detta sammanhang förtjänar den store svenske
naturforskaren Olof Rudbeck att nämnas. Han
påvisade år 1650 — redan vid 20 års ålder —
förekomsten av små kärl i de flesta av kroppens organ, små
kärl som inte innehöll blod utan en annan vätska,
vävnadsvätskan eller lymfan, vilken långsamt
strömmade från organet i fråga till en stor central stam
(redan tidigare känd), som i sin tur tömdes i blodet i
den stora venen under vänstra nyckelbenet.
Lymf-kretsloppet kan betraktas som en del av cirkulationen.
Blodet i läkekonstens historia
Den klassiska grekiska världsåskådningen antog, att
naturen var uppbyggd av fyra grundelement, nämligen
luft, vatten, eld och jord. Den store grekiske filosofen
och läkaren Hippo’krates från Kos (460-omkr. 375
f. Kr.), kallad läkekonstens fader, antog i enlighet
med nämnda naturfilosofiska åskådning, att blodet
eller innehållet i blodådrorna var en blandning av fyra
olika vätskor motsvarande de fyra grundelementen.
Detta antagande var till stor del grundat på
iakttagelser gjorda på blodprov som avtappats genom
åderlåtning av sjuka och friska människor. Förutom
det egentliga blodet ansågs även gul galla, slem och
svart galla ingå i den vätska som erhölls vid
åderlåtning. Sedan ett avtappat blodprov levrat sig,
börjar från koaglet snart en del klara, gula droppar, s. k.
serum, sippra fram. (Det är för övrigt detta serum
Vid blodöverföringen hängs flaskan upp på lämplig höjd, så
att blodet genom det hydrostatiska trycket pressas in i
mottagarens vensystem.
som uppsamlas vid beredningen av medicinska
serum-preparat.) Det var sålunda detta gula serum som
betraktades såsom gul galla, de nämnda fibrintrådarna
ansågs vara slem, och den svart-röda massa som
avsatte sig på botten av kärl med avtappat blod ansågs
till större delen vara svart galla.
I Hippokrates’ berömda skrift Om människans natur
framställs dessa saker sålunda, att människan är frisk
och sund endast då hennes kropp innehåller lagom
mycket av var och en av de fyra kardinalvätskorna:
blod, slem, gul galla och svart galla. En rubbning av
blandningsförhållandet medförde en ändring i
individens natur eller temperament (temperamentum,
bland-ningsförhållande). Den som hade för mycket blod
blev sålunda sangvinisk (san’guis, blod), för mycket
slem (flegma) gav flegmatisk natur. På motsvarande
sätt gav för mycket gul galla (chole’, galla) ett
koleriskt och för mycket svart galla (me’las chole’, svart
galla) ett melankoliskt temperament. Av stort intresse
är, att dessa uttryck lever kvar med oförändrad styrka.
Även sjukdomar förklarades såsom beroende på
dys-krasier eller felblandningar av de fyra
kardinalvätskorna. Vid snuva var det ju uppenbart, att slemmet
var starkt ökat i kroppen och att det sökte sig väg ut.
Likaså vid en del andra inflammationer, t. ex.
lunginflammation. Man såg i dylika fall, att det
avtappade blodet innehöll mer »slem» än vanligt, ett
förhållande som för övrigt i modern tid kunnat förklaras
genom den vid dessa tillstånd starkt ökade
sänknings-hastigheten hos de röda blodkropparna (se ovan om
blodsänka).
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
