Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bonde — fria och levegna bönder - Den svenske bonden - Bordtennis — sällskapsspel och tävlingssport
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
456 BORDTENNIS ____________________________________
delar av rikets jord i allt större utsträckning fick
erlägga sina utlagor (»arrenden eller räntor») till adeln
i stället för till kronan, låg det nära till hands, att
adelsmännen började betrakta bönderna som sina
underhavande, vilka de efter behag kunde avhysa från
deras hemman. »Vi äro alla rikets undersåtar,
bönderna medelbart och vi omedelbart», yttrade Per
Brahe 1650; det var ingenting annat än den feodala
ståndsuppfattningen som kom till uttryck i dessa ord.
Att bönderna kände fruktan inför utvecklingen
framgår av ett bevarat citat från samma tid: »Vi veta, att
i andra länder är allmogen träl, och vi frukta, att
detsamma skall övergå oss.» Ur denna fara räddades
bönderna genom reduktionen — då stora delar av adelns
jordagods indrogs till kronan, betydde det ett
kännbart avbräck för adelsväldet.
Frihetstiden medförde en om ock långsamt skeende
förbättring i böndernas ställning. I frihetstidens
»maktägande ständer» spelade bondeståndet en
ingalunda betydelselös roll. I de viktigaste politiska
avgörandena hölls dock bönderna utanför, vilket bl. a.
framgick av att de inte var representerade i sekreta
utskottet, där makten var samlad. Tidsskedet har dock
att uppvisa en så myndig bondehövding som Olof
Håkansson, bondeståndets talman vid flera
riksdagar. Den 1757 utfärdade förordningen om storskifte,
varigenom bönderna skulle kunna få sina ägor
sammanförda till sammanhängande brukningsdelar, stötte
dock på misstro och motstånd bland bönderna, och
det s. k. enskiftet kunde genomföras först under
1800-talet.
Den från 1700-talets slut fortgående uppluckringen
av ståndssamhället tjänade böndernas sak.
Skillnaden mellan frälsejord (ägd av adeln) och skattejord
(ägd av bönderna) utjämnades såtillvida, att även det
förra slaget av jord kunde förvärvas av ofrälse.
Genom representationsreformen 1866 förlorade
visserli
gen de självägande bönderna rätten att bilda eget
stånd vid riksdagen, men i den nya riksdagens andra
kammare fick landsbygdens folk tack vare de
gällande rösträttsbestämmelserna en dominerande
ställning. I lantmannapartiet skapades ett fast politiskt
organ för den svenska bondeklassen, som gjorde, att
den under en följd av år behärskade svensk politik.
Bland annat lyckades partiet genomdriva
avskaffandet av de gamla »grundskatterna», som vilade på
jorden och av bönderna betraktades som »sekelgamla
orättvisor». Lantmannapartiets främste man var den
högt begåvade Karl Ifvarsson.
Sedan lantmannapartiet i slutet av 1800-talet
sprängts och gått upp i andra partibildningar,
bildades efter första världskriget ett nytt intresseparti för
bönderna, bondeförbundet. Detta parti har vid flera
tillfällen samverkat med andra politiska partier. 1933
träffades en överenskommelse om ett samgående med
socialdemokraterna (den s. k. kohandeln). Efter ett
par månader i regeringsställning 1936 ingick
bondeförbundet samma år en regeringskoalition med
socialdemokraterna. Från 1939 till 1945 var partiet
representerat i andra världskrigets samlingsregering.
1951 ingick bondeförbundet på nytt
regeringskoalition med socialdemokraterna.
Senare tiders jordbrukskriser och konkurrens med
industrin har drabbat även de svenska bönderna hårt.
En aktiv stödpolitik åt jordbruket under de senaste
decennierna har emellertid bidragit till att väsentligt
förbättra jordbrukets lönsamhet, och politiskt,
ekonomiskt och socialt har bönderna hävdat sig väl under
denna tid. De nu närmast aktuella bondeproblemen
är dels bristen på arbetskraft, dels de s. k.
småbrukens oförmåga att ge skälig avkastning. För att
komma över svårigheterna har omfattande
rationaliseringar genomförts, bl. a. en betydande mekanisering
av driften.
SÄLLSKAPSSPEL OCH TÄVLINGSSPORT
Bordtennis, ett av de snabbaste av alla bollspel,
kommer från England, där det i slutet av 1880-talet
började spelas på matsalsbord med racketar och små
gummi- eller korkbollar. Det kallades »ping-pong»
på grund av det ljud, som bollstudsarna åstadkom
mot racketarna och bordsskivan. Racketarna var
antingen av trä eller av pergamentpapper, spänt över
en träram. Omkr. 1900 infördes celluloidbollar av en
berömd brittisk löpare, J. Gibb, och 1902 kom en
annan engelsman, E. C. Goode, på tanken att bekläda sin
träracket med en gummiplatta. Det berättas, att han
fick idén, då han på väg till en turnering gick in på
ett apotek för att köpa huvudvärkspulver — i väntan
på att bli expedierad blev han så intresserad av den
lilla gummiplattan på disken, varpå pengarna lades,
att han struntade i pulvret, köpte mattan i stället och
spikade den på sin räcket, för att därpå vinna
turneringen överlägset tack vare de skruvbollar han nu
kunde åstadkomma!
»Ping-pong» var länge ett utpräglat sällskapsspel
utan tävlingskaraktär, men mot slutet av seklet
började smärre familjetumeringar spelas, och
småningom utvecklades dessa så pass att ett brittiskt
ping-pong-förbund bildades 1906. Vid sekelskiftet spred
sig spelet till utlandet, bl. a. till Sverige, och från
omkring 1905 fram till första världskriget fick det stor
utbredning, framför allt bland Stockholms
skolpojkar. Det dog så ut, men upplevde en renässans från
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
