Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Bostadspolitik — hur vi bygger och bor
- Trånga och dåliga arbetarbostäder
- De första åtgärderna mot bostadsnöden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ytterligare förvärrade bostadsproblemet bl. a. genom att
även smålägenheterna nu började delas upp. Cirka
60 % av Stockholms befolkning beräknades på
1890-talet ha nedlagt mellan 20 och 40 % av sin inkomst i
hyror. De nya bostäder som byggdes blev också
praktiskt taget oåtkomliga för de mindre bemedlade. Det
saknades emellertid inte kritik emot förhållandena.
Särskilt i de större städerna beaktades
bostadsproblemet på olika sätt.
 |
Denna interiör från ett snyggt
och välskött arbetarhem på
svenska landsbygden under
1930-talet är ett utmärkt
exempel på den trångboddhet som
då rådde och för övrigt
alltjämt torde vara regel hos de
flesta svenska barnfamiljer
både i städerna och på
landsbygden. Ur De femtio åren. |
De första åtgärderna mot bostadsnöden
Statsmakterna uppmärksammade nu
bostadsfrågan för första gången i och med att man från 1904
genom långivning började stimulera
egnahemsbyggandet närmast som ett led i kampen mot
emigrationen. Något senare (1909) inrättades
stadshypoteksinstitutionen, vilken blev ett första försök att genom
primär kreditgivning finansiera bostadsbyggandet i
städer och tätorter. Av väsentlig betydelse blev
vidare den bostadskommission, som tillsattes 1912 och
som bl. a. genomförde den första bostadsräkningen
1912—1914. I ett av denna kommissions många
betänkanden uttalades, att »för en nation, som vill leva, är
det ingalunda likgiltigt uti vad slags bostäder det
stora flertalet av dess medborgare måste växa upp och
leva sin mandoms dagar».
Det tog emellertid ännu lång tid innan samhällets
skyldighet att aktivt medverka till en förbättring av
bostadsförhållandena allmänt accepterades. Olika
statliga och kommunala åtgärder vidtogs emellertid
redan under slutet av första världskriget för att söka
komma till rätta med den dåvarande bostadsnöden.
Från och med 1920 började staten även lämna
sekundärlån till låg ränta, en verksamhet, som fortsattes
under 1920-talet och fick viss betydelse för
bostadsbyggandet. Under 1920-talet rönte detta för övrigt ett
stimulerande inflytande från den nu framväxande
bostadskooperationen. Den första hyresgästföreningen
hade bildats 1917 och ett riksförbund tillkommit 1922.
Sammankopplingen med kooperativt byggande var
en logisk utveckling, och i HSB (Hyresgästernas
Spar-kasse- och Byggnadsförening u.p.a.) fick Sverige sin
första storföretagare på bostadsmarknaden.
Bostadskooperationen arbetade energiskt för att höja
bostadsstandarden, och i de bostadskooperativa lägenheterna
genomfördes betydande förbättringar i
lägenhetsutrustningen. Genom en övergång till smalare
huslängor skapade man t. ex. möjligheter för såväl en bättre
stadsmiljö som ändamålsenligare planlösningar. De
bostadskooperativa lägenheterna började även allmänt
förses med sopnedkast, piskbalkonger,
fastighetstvättstugor, bad- och duschrum, centralvärme. Från och
med 1929 började HSB även inrätta barnstugor i
fastigheterna, en verksamhet som kommunerna
sedermera efter hand har övertagit. 1920-talets ökade
intresse för lägenheternas tekniska standard kan
utläsas i några siffror: medan 1920 endast 6 % av
lägenheterna hade badrum, hade siffran 1933 stigit till 16 %
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Jun 16 20:26:48 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/kunskapens/5-1/0497.html
