Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Branting, Hjalmar — en svensk arbetarhövding - Den svenska socialdemokratins grundare och ledande man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
__________________________________________________________________________ BRANTING 49 I
genom fredliga medel på evolutionens väg.
Härigenom kom han tidigt i motsatsförhållande till den
ortodoxe Axel Danielsson och till Hinke Bergegren, som
stod anarkismen nära.
Även om han följaktligen tog avstånd från
rörelsens ytterlighetsmän, kunde han dock någon gång
själv fälla starkt upphetsande ord. Bekant är t. ex.
hans yttrande under 1 maj demonstrationen 1895 mot
dem som ville, eventuellt med skarpa medel, betvinga
norrmännen: »Så må den, som bär ansvaret, också
kunna säga sig, att måhända nere i samhällets breda
lager någon kan falla på den tanken att upphäva sig
själv till domare och med en kula utan order söka
förebygga, att tiotusenden kulor på order avfyras för
att lemlästa och slakta vänner och bröder.»
Den svenska socialdemokratins grundare och
ledande man
Inom den svenska socialdemokratin intar Hjalmar
Branting den ojämförligt främsta platsen; han var
dess egentlige grundare och under en mansålder dess
ledande man. Från 1886 var han under många år och
i flera perioder tidningen Social-Demokratens (nuv.
Morgontidningens) redaktör, och då
socialdemokratiska arbetarpartiet 1889 grundades, blev han
ledamot av partistyrelsen (ordf, i verkställande utskottet
från 1907 till sin död). Han var den förste och i
många år ende socialdemokraten i svenska riksdagen
och sedermera den självskrivne ordföranden i den allt
kraftigare tillväxande socialdemokratiska
riksdagsgruppen. Då en liberal-socialistisk koalitionsregering
bildades 1917, var han (såsom finansminister) en av
de fyra socialdemokrater som inträdde i den och själv
var han statsminister och chef för tre
socialdemokratiska regeringar (1920, 1921—23, 1924—25), därjämte
utrikesminister (1921—23). Han fick alltså föra sitt
parti till seger, han fick vara med om dess utveckling
från en obetydlighet till riksdagens och landets största
och mäktigaste parti.
Det är naturligt, att Branting under sin tidigare
politiska bana mestadels förhöll sig negativ till den
politik som då fördes i vårt land. Sålunda var han
motståndare till agitationen för och besluten om tullskydd
på 1880- och 1890-talen, han bekämpade ivrigt
för-svarsreformerna 1892, 1901 och 1914, och han ställde
sig under unionskonflikterna oreserverat på
norrmännens sida. Däremot var han en av de första och
ivrigaste förkämparna för den allmänna rösträtten, och
hans insatser var av stor betydelse för
rösträttsre-formema 1907 och 1918—21. Han uppnådde även
värdefulla resultat då det gällde att på olika sätt
förbättra arbetarnas ställning. Så genomfördes under
hans tid och under hans medverkan ålderdomspension
och andra socialförsäkringar samt lagstiftning om
arbetarskydd och om åtta timmars arbetsdag.
Under sin senare verksamhet spelade Branting ock-
Hjalmar Branting talar på Gärdet 1 maj 1917.
så en betydelsefull utrikespolitisk roll. Redan före
första världskriget hade han en inflytelserik ställning
i den socialistiska intemationalen, och under krigets
senare skede arbetade han ivrigt på att återupprätta
förbindelserna mellan de socialdemokratiska
partierna i olika länder för att på så sätt gagna freden.
Han fick 1921 hälften av Nobels fredspris.
Ända sedan ungdomen hade Branting sina
sympatier hos de västeuropeiska demokratierna, främst
Frankrike, och hans syn på första världskriget
sammanföll nära med ententens. Han arbetade för
Sveriges anslutning till Nationernas Förbund och var svensk
delegat där 1920—24. Hans inflytande var dock
begränsat. Så lyckades han t. ex. icke att i
Ålandsfrågan vinna gehör för den svenska ståndpunkten.
Som partiledare utmärkte sig Branting för politisk
klarsyn, realistiskt sinne och taktisk skicklighet. Som
talare och skriftställare ägde han både saklig tyngd
och formell elegans. Genom sitt personligt vinnande
sätt och sitt övertygande sociala patos lyckades det
honom också att i osedvanligt hög grad vinna
tillgivenhet och trofast beundran även från sina
menings-motståndare. Både under sitt liv och efter sin död blev
Hjalmar Branting föremål för en hyllning som
kommit få svenskar till del.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
