Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brottning — Sveriges olympiska trimfkort - Ryssar och tyskar som föregångsmän - Sveriges främsta brottare - Viktklasserna kommer till - Fribrottningen organiseras - Den nordiska brottningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5 I O BROTTNING __________________________________
ningskamper under slutet av 1800-talet och början av
1900-talet var synnerligen populära publiknummer.
Den nuvarande fribrottningen är hårdare än den
grekisk-romerska men dock ej så farlig som den
antika. Greker, romare, egyptier m. fl. tillät praktiskt
taget vilka grepp som helst, och matcherna slutade
ofta med att den ena kämpen bars bort i medvetslöst
tillstånd. Svåra skador, ja även dödsfall, förekom ofta.
I modern fribrottning är grepp mot och med benen
tillåtna och ingår som en viktig del i stilen.
Ryssar och tyskar som föregångsmän
Intresset för kraftsport har alltid varit synnerligen
stort i trakterna öster om Östersjön, och
dominerande insatser i brottning, boxning, tyngdlyftning och
Sveriges främsta brottare
Flugvikt: Bengt Johansson, världsmästare 1950.
Bantamvikt: Herman Thuvesson, fyra gånger
europa-mästare, och Kurt Pettersén, olympisk segrare 1948.
Fjädervikt: Frithiof Svensson, som blev
världsmästare i bantam men mestadels tillhörde
fjädervikts-klassen, Einar Karlsson, 2 gånger olympisk
bronsmedaljör, samt Olle Anderberg, världs- och europamästare,
olympiatvåa 1948, segrare 1952.
Lättvikt: Malmström, världsmästare 1909, Gottfrid
Svensson och Erik Malmberg, den sistnämnde
olympia-segrare 1932, Gösta Frändfors, europamästare 1947
och svensk mästare 22 gånger, Gustaf Freij,
världsmästare samt olympiasegrare 1948 och olympisk tvåa
1952.
Weltervikt: Rudolf Svedberg, olympisk segrare 1936
och europamästare 1935, och Gösta Andersson,
europamästare 1939 och olympisk etta 1948, tvåa 1952.
Mellanvikt: Mårtensson, olympiasegrare 1908, Claes
Johansson, olympiasegrare 1912, Ivar Johansson,
under en följd av år världens mest framgångsrike brottare,
tre gånger olympisk segrare (ena guldmedaljen 1932 i
weltervikt) och nio gånger europamästare, Axel Cadier,
hans svåraste konkurrent, med fyra EM och en
olympisk guldmedalj (dock vunnen i lätt tungvikt 1936)
samt Axel Grönberg, europa- och världsmästare,
olympiasegrare 1948 och 1952.
Lätt tungvikt: Anders Ahlgren, Claes Johansson,
som i denna klass blev olympiasegrare 1920, Carl
Westergren (1924), Thure Sjöstedt (1928), Rudolf
Svensson (1928 och 1932), Karl-Erik Nilsson (1948)
och Viking Palm (1952), alla dessutom med en
mångfald andra meriter.
Tungvikt: Anders Ahlgren, Ernst Nilsson, Johan
Richthoff (olympisk segrare 1928 och 1932), Carl
Westergren (1932), John Nyman (olympisk tvåa
1936), Rudolf Svensson, Nils Åkerlindh och Bertil
An-tonsson, den sistnämnde 3 gånger världsmästare,
olympisk tvåa 1948 och 1952.
Som synes har flera av de bästa brottarna gått i två
eller t. o. m. tre klasser.
Sammanlagt har Sverige i olympiska tävlingar
hemfört 27 guldmedaljer (19 i grekisk-romersk, 8 i fri stil),
20 silver- (11 resp. 9) samt 13 bronsmedaljer (6 resp.
7). 10 resp. 2 officiella VM har erövrats i resp, stilar,
och 31 resp. 16 EM, räknat t. o. m. 1953. De svenska
brottarna är därigenom våra mest framgångsrika
idrottsmän i internationell konkurrens.
kast har gjorts av finnar, ryssar, ester, lettländare,
litauer, östtyskar, ja även längre söderut har
framstående kämpar fostrats i Ungern och Turkiet. Många
av de främsta fick sin utbildning i USA.
Anmärkningsvärt nog var det professionella
brottare som kring sekelskiftet satte liv i sporten.
Turneringar och enskilda matcher arrangerades då ofta
på cirkus eller varietéestraden, och speciellt var det
ryssar som då gjorde sig ett namn.
Viktklasserna kommer till
Den gamla brottningen var i hög grad
tungvikts-betonad, och det var mestadels bjässar på minst 85 kg
som deltog. Allteftersom intresset utbreddes, visade
det sig nödvändigt att skapa en indelning, så att även
lättare män kunde delta, och då de första
världsmästerskapen arrangerades i Wien 1904, upptog
programmet två klasser: lättvikt och tungvikt. Nya indelningar
efter vikt tillkom efter hand, men först 1946 fick
brottningen sin nuvarande klassindelning, som är följande:
Flugvikt................................upp till 52 kg
Bantamvikt .................................. 52—57 »
Fjädervikt .................................. 57—62 »
Lättvikt .................................... 62—67 »
Weltervikt .................................. 67—73 »
Mellanvikt ................................ 73—79 »
Lätt tungvikt ............................... 79—87 »
Tung tungvikt ............................. över 87 »
I Sverige brottades man i en klass till 1905, då
lättvikt och mellanvikt B (=lätt tungvikt) tillkom. 1909
infördes fjädervikt, 1911 mellanvikt A ( = mellanvikt),
1919 bantamvikt, 1930 weltervikt och 1946 flugvikt.
Fribrottningen organiseras
Även fribrottningen kom ungefär samtidigt i gång.
Här gick England och USA i täten. Även de brittiska
kolonierna, främst Canada, tog upp denna stil, och
ännu i den dag som är idkas ingen grekisk-romersk
stil i dessa länder. Också Frankrike och Belgien lade
tidigt an på fribrottningen jämsides med den andra
stilen, medan Schweiz — som har en urgammal
bonde-brottningstradition, Schwingen (påminnande om det
isländska glima) - tog upp fribrottning, som mest
liknade deras inhemska tävlingsart.
Medan brottningen i Norden endast obetydligt idkas
av de s. k. högre klasserna, är den i USA och Canada
en typisk högskolesport. Så gott som alla brottare från
andra sidan Atlanten har fått sin uppfostran i
skolorna och vid universiteten.
Den nordiska brottningen
Danmark är det nordiska land som först tagit upp
modern brottning. Den kom till Köpenhamn från
kontinenten, och tidigt hade danskarna framstående
pro-fessionister som Bech-Olsen och Pedersen. Från
Danmark kom brottningen till Skåne, varifrån den
utbreddes över hela Sverige.
Finland fick kontakt med brottningen genom kring-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
