Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Cervantes Saavedra, Miguel de — »riddaren av den sorgliga skepnaden» och hans skapare - Ett äventyrligt liv - Don Quijote - Cervantes noveller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖOO CERVANTES _____________________________________
var han i gott sällskap. Erasmus, till vars fåtaliga
spanska lärjungar han med ett visst fog har räknats,
skrev dårskapens lov. Vilken roll narrarna spelar i
Shakespeares skådespel är överflödigt att påpeka.
Nästan överallt i samtidens litteratur och konst stöter
man på drag som visar att de bästa huvudena aldrig
glömde hur fin gränsen är mellan visdom och dårskap.
Don Quijote
Huvudpersonerna i Don Quijote är båda två ett par
första rangens galningar. Att Riddaren av den
Sorgliga Skepnaden själv är det ligger i öppen dag — även
om författaren finurligt nog så gott som uttryckligen
identifierar sig med honom. Men han påpekar också
att den som är vid sina sinnens fulla bruk och ändå
följer en sådan galning i själva verket är ännu
galnare. Det stämmer på Sancho Panza, den lika enfaldige
som knipsluge lantarbetaren, som överger hustru och
barn för att vinna de mest osäkra fördelar i egenskap
av väpnare men åberopar sig på familjeansvaret så
snart det börjat osa katt.
Olyckan kommer av att den fattige ädlingen Don
Quijote har förnött sin tid med att läsa riddarromaner,
tills han har blivit tokig av lust att själv skörda
lagrar som vandrande riddare. Han förser sin enda
utmärglade hästkrake med det klingande namnet
Rosi-nante, han utnämner en bondjänta till sitt hjärtas dam
och kallar henne Dulcinea di Toboso, han putsar upp
sina rostiga vapen och förvissar sig om väpnarens
trohet genom att lova honom guld och gröna skogar.
Nu anser han sig ha allt vad en ädel riddare behöver.
Endast storverken återstår. En rad fantastiska
äventyr börjar passera revy. Scenerna dränks i löjets
skimmer men också i overklighetens, och det är detta som
gör dem så fascinerande. Hjälten utkämpar sina
världsberömda bataljer med väderkvarnar som han tar för
jättar, han ingriper överallt där hans riddarära
fordrar det, blir mörbultad och utskrattad och dragen vid
näsan. Till sist tillfrisknar han från sin galenskap
och dör en uppbygglig död, omgiven av sörjande
vänner som nu har glömt hans löjligheter och endast ser
det goda i hans väsens kärna.
Eftervärldens dom över Don Quijote har blivit
densamma som vännernas dom vid hans dödsbädd. Många
romantiker har rent av uppfattat honom som typen för
den ädle idealisten, bortkommen och dömd till
ständiga nederlag i den grova verklighetens värld, där
hans motpol, den anpasslige materialisten Sancho
Panza, hör hemma som fisken i vattnet. Både
spanjorer och andra har i det sällsamma paret sett
representanter för två motsatta drag i det spanska folklynnet,
ridderligheten och realismen. Man kan anta att
Cer-vantes själv skulle ha haft roligt åt sådana
spekulationer, vilket ingalunda behöver göra dem värdelösa.
En så rik skapelse som Don Quijote rymmer otaliga
tolkningsmöjligheter. Det motsvarar helt författarens
avsikt. Man märker överallt att han hade en fast och
genomtänkt syn på människolivet, men det var just
den som förbjöd honom att ha fasta åsikter om
människorna. Han hade roligt åt dem och han tyckte om
dem, i full vetskap om att det aldrig går att klistra
etiketter på dem eller bringa dem på en formel. Han
var en man med humor, för att använda en senare
tids uttryckssätt. Han hade till och med roligt åt dem
han kritiserade och åt dem som kritiserade honom.
Den litterära kritik han flitigt utövade inte minst i Don
Quijote blev därför aldrig bitter. Men den var så
träffsäker att snobbar och klåpare inte gärna kunde
förlåta honom, vilket förklarar mycket av hans
isolering.
Rikedomen i Don Quijote är så stor och utspridd
över så vidsträckta områden att boken måste läsas i
sin helhet, inte i referat eller sammandrag. Det kan
också ligga något i den inte ovanliga åsikten att den
endast kommer till sin fulla rätt på originalspråket.
Hjältens magnifika vältalighet, Sancho Panzas
mustiga vändningar och småförnumstiga hemtrevlighet,
alla de otaliga anspelningarna på aktuella
förhållanden i livet och litteraturen måste mista mycket av sitt
konstnärliga värde för den som inte själv är spanjor
eller åtminstone förtrogen med spanskan. Men fullt
tillräckligt återstår för att vem som helst skall få rik
behållning av att plöja igenom de två tjocka
volymerna, och det inte bara en gång utan med jämna
mellanrum, allt eftersom ens livserfarenhet växer.
Cervantes noveller
Den som vill lära känna Cervantes i mindre format
kan läsa hans noveller, som han utgav vid sextiosex
års ålder. Här finns samhällssatir och
miljöskildringar, äventyr och levnadsvisdom i så stora mått att
han med skäl kunde kalla dem »exemplariska», dvs.
på en gång lärorika, sedelärande och mönstergilla. Det
förefaller inte oberättigat att betrakta honom som
skaparen inte bara av den moderna romanen utan också
av den moderna novellen. Till hans mera speciella
landvinningar hör att han införde zigenarna i
litteraturen. Sin vana trogen såg han på dem med nykter och
realistisk blick, vilket kom deras exotiska drag att
framstå ännu skarpare än hos många av hans
romantiska efterföljare. Någon falsk försköning står heller
inte att upptäcka i hans skildringar från
yrkestjuvar-nas värld, med vars språk och seder han hade blivit
väl förtrogen i de fängelser och usla härbärgen dit
hans verksamhet i statens tjänst hade fört honom.
Åtskilliga av de reflexioner han tydligen hade goda
skäl att göra lade han i munnen på ett par hundar
som hade fått talförmåga och en licentiat som hade
mist sitt förstånd. Men inte ens i så oskyldiga
sammanhang försummade han att inskärpa att om en
satiriker inte aktar sig för att bli grinig så drar han inte
bara ovilja utan också löje över sin egen person.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
