Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Chaplin, Charlie — filmens störste konstnär - Chaplinfiguren växer fram - Allt fränare samhällskritik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CHAPLIN 603
FILMENS STÖRSTE KONSTNÄR
ChåPLIN, Charlie, filmens främste konstnär,
föddes i London den 16 april 1889. Båda hans föräldrar
var varietéartister som aldrig haft någon framgång.
Under Charlies barndom dog fadern, som uppges ha
varit av fransk-judisk börd, på en alkoholistanstalt,
och modern intogs på sinnessjukhus. Chaplin levde i
pojkåren ett hemlöst slumliv och sov i portgångar och
på parksoffor. När han var åtta år, debuterade han på
scenen i ett varieténummer, och omkring sekelskiftet
hade han vunnit ett visst rykte som barnskådespelare.
Senare anslöt han sig till den engelska vaudevillens
främsta pantomimiska sällskap, blev dess stora stjärna
och följde 1910 med på en turné till USA. Där blev
han berömd inom varietévärlden och fick hösten 1913
ett för den tiden lysande anbud att gå till filmen för
150 dollar i veckan.
Chaplinfiguren växer fram
Det finns flera legender om hur den klassiska
Chaplingestalten med dess välkända attribut —
plommonstopet, den lilla mustaschen, den trånga kavajen,
de vida byxorna och käppen — kom till och växte
fram. Också Chaplin själv har spritt uppgiften att det
skedde genom en tillfällighet. I själva verket är denna
mask, denna stiliserade marionettdocka, en genial
kostymering av den människa Chaplin vill framställa:
den deklasserade, hunsade, alltid hotade och
missförstådda människan, som trots allt elände och i alla
situationer håller på sin värdighet — under svält äter
han upp sin känga med samma sirliga maner som om
han vore på galadiné, en rostig sardinburk är hans
cigarrettetui och behandlas av honom som vore det av
guld, artigt lyfter han på hatten när han ensam på den
öde landsvägen råkar snubbla på en sten.
I princip fanns grundtemat i Chaplins komik med
redan i hans tidiga filmer. 1915 gjorde han en fars där
han framställde en tapetserare som med sin chef skall
tapetsera en villa. Chaplin gör allt arbetet medan
chefen sover, men denne får allt berömmet. I desperation
kladdar Chaplin ned hela huset som hämnd. I
framställningen av denna lilla figur som alla klämmer
åt, alla jagar, alla skall kasta ut vart han än
kommer, smög sig snart en direkt samhällskritik in.
Mycket tidigt förläde Chaplin en del farser i ren slummiljö,
och 1917 — samma år som USA trädde in i kriget —
vågade han ge en frän skildring av immigranternas
ankomst till New York: när fartyget passerar
Frihets-gudinnan blir de sammanfösta som en fårskock för
att drivas till besiktning.
Längs dessa linjer — framställningen av den
undanskuffade, förtrampade människan och kritiken av
samhället och alla dess organ — har Chaplins alla
fil
mer löpt. Han vann världens hjärtan med sina på en
gång gripande vemodiga och komiska scener. När han
är soldat i På axel gevär (1918) och posten delas ut i
skyttegraven, får han inget brev men läser över en
kamrats axel dennes brev som ersättning och blir lika glad
och ledsen som han över vad som står där: en
framställning av ensamheten som på Chaplins absolut egna
sätt förenar oändlig tragik med oemotståndlig komik.
I Stadens ljus (1931) framträder klarast hans syn på
människan och hennes plats i samhället. Här är den
utstötta figuren: acceptabel för miljonären endast när
denne är full, och älskad av flickan bara så länge hon
är blind och tror att han är rik. I nyktert tillstånd
stöter miljonären bort sin skyddsling, och när flickan
återfår sin syn och ser sin välgörare i hans trasor, kan
hon bara skratta. Han vänder sig om och går sin väg,
med den slutvignett på filmen som blev något av
Chaplins signatur: en axelryckning och en käck kick med
foten. Denna komiska gest hade följt honom från hans
tidigaste farser och uttryckte ett både suveränt och
självironiskt »trots allt». Hur han än misshandlas av
samhället, de likgiltiga människorna och ondskan, kan
de ändå aldrig besegra honom: okuvlig går den lilla
människan vidare.
Allt fränare samhällskritik
Efter den snabba raden av en- eller tvåaktsfarser
under de första åren blev Chaplin alltmer omsorgsfull
i sitt arbete. Hans första egentliga långfilmer var På
axel gevär och Chaplins pojke (1921). Typen »den lilla
utstötta människan» (»the little fellow» var Chaplins
eget namn på sin figur) fulländades i Guldfeber (1925),
Cirkus (1928), Stadens ljus (1931) och Moderna tider
.Med Diktatorn (1940) och Monsieur V erdoux
(1947) lämnade Chaplin denna figur och gav sig in i
en fränare samhällskritik, dels av den nazistiska
diktaturen, dels av det samhälle, där en ensam och
förtryckt människa lätt kan få för sig att det är fullt
till-låtligt att döda medmänniskor på löpande band för att
uppehålla livet. Hans senaste film, Rampljus (1952),
var fylld av åldrandets vemod, ett bittert vittnesbörd
från en gammal varietékomiker om hur det känns att
roa andra, och samtidigt en hyllning till den konstart
han i grunden alltid förblivit trogen, pantomimen.
I rader av uttalanden har Chaplin från sina tidigaste
år utmanat och chockerat publiken — han har inte
inskränkt samhällskritiken till sina filmer. Kring hans
två första äktenskap stod en doft av skandal. Under
1940-talet kom han i en allt öppnare konflikt med vissa
kretsar i USA, och när han 1952 lämnade landet för att
resa till Europa lät en representant för myndigheterna
meddela att han inte skulle få tillstånd att återvända.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
