Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Clive, Robert — Indiens betvingare - Colbert, Jean Baptiste — en genial finansminister - Finanserna saneras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
620 COLBERT ______________________________________
sydöstra delen av halvön hade tronstrider uppstått, och
engelsmännen och fransmännen tog parti för var sin
pretendent. Situationen tedde sig snart hopplös för de
förra. Men Clive intog med en fåtalig trupp infödda
men europeiskt skolade soldater (seapoys) staden
Ar-cot och lyckades sedan under en belägring, som
varade 50 dagar, försvara staden mot den av
fransmännen understödde nabobens hela här. Denna bragd
höjde i hög grad engelsmännens anseende i Indien.
Kort därefter blev den franske guvernören hemkallad,
och det franska motståndet försvagades.
Sin största insats i den engelska erövringen av
Indien skulle dock Clive göra i en annan del av landet,
i Bengalen. Härskaren där, naboben Siraj-ud-daula,
hade erövrat det engelska faktoriet i Calcutta och
bragt ett stort antal engelsmän om livet i den
beryktade »svarta hålan». Clive, som under ett besök i
England belönats med guvernörsposten i Fort S:t David
nära Madras, fick nu i uppdrag att leda en
straffexpedition mot naboben. Han lyckades återta Calcutta och
utkrävde en dryg skadeersättning. Vid Plassey (1757)
mötte han kort därefter med 1 000 engelsmän och 2 000
seapoys nabobens mycket överlägsna styrkor, som
dock till stor del var opålitliga. Att de fåtaliga
fransmännen slutit upp mot engelsmännen var naturligt,
särskilt som England och Frankrike nu befann sig i
krig, det stora kolonialkriget. Den engelske historikern
Macaulay skildrar den ryktbara striden vid Plassey i
följande ord:
»Dagen grydde, den dag som skulle avgöra Indiens
öde. Vid soluppgången begynte nabobens här genom
flera öppningar framströmma ur lägret och ryckte an.
— Striden började med en kanonad, som förorsakade
en fruktansvärd oordning i angriparnas led. Dessa
sviktade, och Clive begagnade ögonblicket att rycka fram.
Genom den beslutsamma attacken råkade nabobens här
i full upplösning. Fransmännens lilla skara, som
ensam vågade hålla stånd mot engelsmännen,
nedsopa-des av de flyendes ström. Inom en timme var
Siraj-ud-daulas stridskrafter skingrade för att aldrig ånyo
samlas. Med en förlust av 22 döda och 50 sårade hade
Clive skingrat en armé på över 60 000 man och
underkuvat ett område, större och folkrikare än
Storbritannien.»
Därmed var Bengalen lagt under engelsmännen;
man räknar från segern vid Plassey begynnelsen av
engelsmännens välde i Indien.
Efter ett nytt besök i hemlandet återvände Clive för
sista gången till Indien — denna gång som
generalguvernör och högste befälhavare i Bengalen. Hans
verksamhet bestod hädanefter huvudsakligen i att
hålla räfst med de snikna kompaniämbetsmännen och
ordna kompaniets framtida ställning i Bengalen. Med
den nye naboben i Bengalen och med den ännu
existerande stormogulske skugghärskaren i Delhi
överenskom han, att kompaniet skulle få rätt att upptaga
alla skatter mot skyldighet att sörja för landets
försvar och att lämna en årlig tribut till härskaren i
Delhi. Med stränghet betvingade han ett hotande
myteri bland kompaniets europeiska trupper.
Överväldigad av det ansträngande arbetet återvände han
därefter till hemlandet (1767).
Genom sina stränga räfster hade han ådragit sig
bittert hat bland kompaniets handelsherrar och
ämbetsmän, och nu kom hämnden. Clive anklagades i
underhuset för utpressningar och maktmissbruk, och fastän
han lyckades tillbakavisa beskyllningarna, tog han sig
så hårt av den skandal som väckts kring hans namn,
att han kroppsligen och själsligen bröts ner och
slutligen berövade sig livet (1774). Så tragiskt slutade den
man som icke utan skäl kallats grundläggaren av det
engelska väldet i Indien.
EN GENIAL FINANSMINISTER
CoLBERT [kålbä’r], Jean Baptiste (1619—83) var
Ludvig XIV:s finansminister och främste
medhjälpare. Colberts statsmannagärning är oupplösligt
förknippad med den ekonomiska åskådning, som går
under namnet merkantilismen.
Colbert var son till en borgare i Reims och ägnade
sig till en början åt affärsverksamhet. Han förstod
alltid att tillgodose sig själv och blev med tiden en stor
jordägare. Snart kom han i offentlig tjänst under
Mazarin och efter dennes död under konung
Ludvig XIV.
Finanserna saneras
Colbert lyckades reda upp Mazarins tilltrasslade
affärer och fick sedan ta itu med franska statens. Den
föregående finansministern Fouquet hade bragt
finanserna i ett jämmerligt tillstånd. Efter hans fall 1661
tog Colbert hand om finansförvaltningens ledning och
utnämndes några år senare till »generalkontrollör
över finanserna». Trots att statens utgifter då
betydligt översteg inkomsterna och att medel för de
närmaste åren redan tagits i anspråk, fick han snabbt
inkomster och utgifter att balansera varandra, och efter
åtta år hade den till 50 milj, livrés uppgående
statsskulden utplånats. Men så hade Colbert lika litet här
som i sina privata affärer gått fram med silkesvantar.
Forna kronogods reducerades, arrendeavgifter höjdes,
vissa gruppers skattefrihet beskars och
statsskulds-räntorna sänktes i strid med tidigare löften.
Statsförvaltningen organiserades så, att inkomsterna verkligen
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
