Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Danmark — der er et yndigt land - Öarna och sunden - Östra Jylland med gamla förnäma provinsstäder - Himmelbjerget och hedarna - Västerhavet och klitterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
652 DANMARK ______________________________________
mer än en fjärdedel av hela landets befolkning. Dess
förstäder sträcker sig längs Sundet ända upp till
Helsingör och västerut fram mot Roskilde, öns gamla
medelpunkt med Danmarks »Riddarholmskyrka»
(kungagravar). Landsbygden runt Köpenhamn är
uppfylld av slott, parker, villor och industriella
anläggningar. Kusten är nära nog en sammanhängande
badstrand upp mot Helsingör med stora mondäna hotell
eller små gemytliga »kroer», som blickar ut över det
livfulla Sundet.
Söder om Köpenhamn går Själlands kust i breda
bukter, begränsade av uddar och öar: det grönskande
A’mager utanför Köpenhamn, Stevns klint (47 m)
söder om Köge bukt och söder om Faksebukten ön Mön
med sin 143 m höga klint, där kritklippans brant tvärt
stupar ned i havet.
Väster om Mön, skilda från Själland av den nu
med en väldig, 3211m lång bro överbyggda
Storströmmen och Smålandsfarvattnet, dyker Danmarks
sydligaste öar upp ur havet, det flacka Lolland och det
något mer backiga Falster, båda rika
jordbrukstrak-ter, där sockerbetorna intar halva åkerarealen.
Langelands Bält och Stora Bält skiljer den västra
ögruppen från den östra. Även Langeland, Ærö och
Fyn har samma backiga moränlandskap som de östra
öarna, samma växling mellan smärre jämna slätter och
långsluttande, vanligen uppodlade kullar. Högst, ca
130 m, når landskapet på sydöstra Fyn. Kring Odense
fjord i norra delen av ön utbreder sig de största
slätterna. Även dessa bygder är rika åkerbruksbygder
med utströdda herrgårdar och kyrkor, byar och
enstaka gårdar, omgivna av grönskande fält.
östra Jylland med gamla förnäma provinsstäder
När vi far över det smala Lilla Bält på den
förnämliga bro som numera förenar Fyn med fastlandet,
ändrar sig naturen inte så mycket till en början. Ett tiotal
fjordar tränger in i landet från Flensborg fjord i söder
till Limfjorden i norr. Även här har moränleran stor
utbredning liksom på öarna, men jorden är å andra
sidan mer sandig och terrängen höjer sig mer över de
ofta djupt nedskurna dalgångarna. Vid fjordarnas inre
delar och vid åmynningar ligger städer vilkas historia
går tillbaka till tidig medeltid. De har vuxit upp kring
domkyrkor, kloster eller slott, varit centra för
omgivningens handel och fiske och har under det senaste
århundradet vaknat till nytt liv som handelsplatser för
de uppblomstrande jordbruksbygderna. Några har
utvecklats till industriorter, där förädlingen av åkems
produkter eller berggrundens kalksten har skapat nya
inkomstkällor för befolkningen.
Himmelbjerget och hedarna
Ett stycke in i landet förändras landskapet.
Morän-kullama tränger ihop sig och blir högre. Här stod
inlandsisen länge stilla under sin avsmältning, och
gru
set sköts samman i högre backar, vilka inrymmer de
högsta »bergen» i Danmark, Himmelbjerg och Ej er
Bavnehöj (173 m). Mellan moränhöjderna ligger sjöar
och slingrande dalgångar, i vilka bl. a. Danmarks
största å, Gudenå, rinner fram/De djupa dalarna har
bildats som avloppsrännor för isens smältvatten, och
de nuvarande vattendragen fyller endast en del av dessa
dalgångar.
Det är också istiden som gett upphov till det
egendomliga hedlandskap som utbreder sig väster om
moränstråket. Här har isälvarna avlagrat jämna
sandslätter, en gång bevuxna med tallskog men sedan
genom människornas åtgöranden förvandlade till
ljunghedar. Ur heden sticker flerstädes större eller mindre
»backöar» upp, bildade av äldre moränavlagringar,
mellan vilka sanden avsatts.
Sedan mitten av 1800-talet har »det danske
Hede-selskab» och många enskilda börjat uppodla eller
träd-plantera heden. Dock återstår ännu hedområden, där
ljungen härskar och där fattiga hedbor ännu i våra
dagar har svårt att finna sitt uppehälle. Förr var heden
en ödemark. Endast torftiga stugor låg spridda här och
var. Jorden gav på sin höjd ett knappt fårbete, och
vargarna höll till här ännu för 100 års sedan. Länge
hemsöktes nejden också av tattarföljen, som ofta var
en svår plåga för de ensamma hedstugornas invånare.
Västerhavet och klitterna
Mellan hedarna och Västerhavet utbreder sig ett
landskap med växlande natur. Själva kustkonturen är
mycket jämn. En nästan sammanhängande sandstrand
följer kusten från Blåvandshuk, landets
sydvästligaste udde, till Skagen, där Skageraks och Kattegatts
vågor möts kring Jyllands nordspets. Här och var har
havet skurit sig in i kusten, som brant stupar ned i
vattnet, men vanligen har vågorna och kustströmmarna
byggt upp revlar framför vikarna, eller stormen har
tornat upp klitter, sanddyner, som ofta höjer sig både
20 och 30 m över stranden. Här finns även stora
flyg-sandsfält, som man inte lyckats binda genom
plantering, och många gårdar och byar har ödelagts av
dynerna. Så har Skagens gamla kyrka begravts av
sanden, endast tomet sticker ännu upp ur klitterna.
Havet utanför västkusten är fruktat för sina
stormar. På Homs rev, som går ut ett par mil till havs,
har tusentals fartyg lidit skeppsbrott, och det är
därför helt naturligt, att räddningsstationerna i våra
dagar ligger tätt längs Danmarks hela nordsjökust.
Innanför kustbältet växlar terrängen. Flerstädes når
sandhedarna ända ut mot havet, på andra ställen,
särskilt kring Limfjorden, utbreder sig leriga
moränslätter eller unga havsavlagringar. Limfjorden fick först
1825 förbindelse med Västerhavet, då en storm bröt
igenom det smala näset vid Agger. Fjordens västra
delar, som har salt vatten, bildar stora »bredningar»,
vilka omger större och mindre öar.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
