Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dansen — rytmens och rörelsens konst - Några stora dansstilar - Klassisk balett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
662 DANSEN ______________________________________
särskilt och ursprungligen tillskrivits magisk kraft.
Denna stil spred sig med buddhismen över hela
Ostasien. En avart är kathaka’li, där det mytologiska
berättandet vid Malabar-kustens hov blev till ett slags
mudras-dramatik. Skådespelarna utrustades med
stiliserade masker, vilka i sin tur inverkade på den
kinesiska och japanska teatern och teaterdansen.
Medan denna dansstil höll på att dö ut i
moderlandet Indien, fortlevde den vid de bortreindiska
furstehoven, på Java och på Bali. Den förutsätter en
långvarig utbildning. De blivande dansarna skolas under en
tidrymd, som motsvarar vår västerländska
balettskolas, i de hundrade handrörelserna, de karakteristiska
huvudnickningarna och ögonrullningarna,
stampningarna och snabba piruetterna, och undervisas om de
mytologiska handlingarna, hämtade ur Indiens gamla
epos.
Vi har vidare den persiska dansen. Den var
ursprungligen en inåtvänd extasdans, men utvecklade
sig till matematiska, skarpt rytmbetonande rörelser
även kroppsdel i sänder — axlar, hals, skuldror, händer
— utförda av »dansgossar», ofta i sittande ställning.
Denna dansstil influerade starkt å ena sidan Kaukasus,
å den andra Spanien. Den utvecklades även till den
utåtriktade magdans till männens behag, som man ännu
kan se utföras av kvinnor på Orientens kaféer. I denna
form spridde sig den persiska dansen till de
mongoliska furstehoven i Indien, där den blandades med
indiska element och fick namnet ka’thak.
Spaniens dans måste också räknas till de stora
stilarna. Där sammansmälte element från rena
folkdanser, jota m. fl., å ena sidan med det
mohammedanska, moriska inflytandet till den matematiskt
rytmbetonande flamen’ca -— som i praktiken
avser zigenardans — och å andra sidan med
västerländsk klassisk balettdans till bole’ro.
Den stolt klackstampande, på en gång värdiga och
eldiga spanska dansen har, trots sitt heterogena
ursprung, fått en enhetlighet som skiljer den från all
annan dans. Den har vunnit stor popularitet i vårt
land genom dansare som främst Argentina, Escudero,
José Greco, och Rossario och Antonio.
Den ryska stilen är ett fascinerande kapitel. Den
är välbekant genom sitt egendomliga manliga
nigsteg ner på hälarna med benen turvis utslungade åt
sidorna, prisiad’ka.
Man tror att den i mycket grundar sig på de gamla
hellenernas dans. Om denna är — av förklarliga skäl
— föga känt. Men den hellenska världen levde kvar i
det bysantinska riket, och när detta upplöstes,
utvandrade många artister till Ryssland, där deras ättlingar
uppträdde vid bröllop och andra festligheter tills
kyrkan på 1700-talet äntligen lyckades förinta dem. Dessa
skomor o’hi uppsög tydligen österländska element —
tatariska m. fl. Så uppstod den ryska stilen, med dess
ukrainska m. fl. varianter. Tsarerna före Peter den
store höll sig med hovbaletter i Kreml, och ännu långt
senare hade aristokratin stora folkdansartrupper,
sammansatta av begåvade livegna, vilka fick dansa till
omväxling med de västerifrån importerade klassiska
balettkonstnärerna.
Klassisk balett
Till sist har vi vår klassiska balett, som i dag odlas
på alla den västerländska kulturens huvudscener —
Stockholms opera, Det Kongelige i Köpenhamn, Paris’
Grand Opéra, Sadler’s Wells på Covent Garden i
London, New York City-ballet vid Metropolitan, operorna
i Milano, Rom, Leningrad, Moskva, Havanna, Sydney,
och otaliga andra platser, samt av många trupper utan
fast centralpunkt som markis de Cuevas Monte Carlo
ballet.
Vår s. k. klassiska balettkonst uppstod vid de
italienska renässanshoven. Den uppkom genom
sammansmältning av två olika element.
Det ena var »folkdanserna». De var ofta hoppande
och livslustigt kringsvängande och måste hyfsas för
att lämpa sig för gemaken. Så uppstod en kår av
dans-lärare, som förädlade folkets danser och förenade dem
med de längs golvet stelt glidande, högtidligt
marscherande, bugande och nigande rörelser, som passade
hovceremonielet och de tunga hovdräkterna. Dessa
hyfsade folkdanser — deras antal är stort, från
pa-vane [pavan’] till menuett - lärdes ut till alla, som
gjorde anspråk på att tillhöra de högre kretsarna. Hos
Peter den store fick fångna svenska karoliner fungera
som danslärare.
Men samtidigt förekom en virtuos konstdans med
svåra, akrobatiska steg, utbildade under den
hellenska och romerska antiken. Stegen hade inte dött ut
utan levat vidare hos yrkcsartister, fattiga stackare,
vilka tjänade sitt bröd som kringresande jonglörer
och spände upp sina tält på marknader.
Vad vi i dag kallar klassisk balett uppstod ur en
kombination av det högtidliga hovdansandet och
virtuosa, akrobatiska artistuppträdanden av yrkesfolk,
intill 1681 endast män.
En typisk 1600- och 1700-talsbalett kom att bestå
av en prolog och en epilog. Där uppträdde furstliga
och aristokratiska personer såsom Ludvig XIV och
drottning Kristina och deras hovstater, iförda en
tea-traliserad hovkostym — ofta även mask —- och
agerade antika gudar och hjältar. Vad det hela
föreställde kunde läsas i utdelade programhäften, där
gudarnas tirader fanns vederbörligen tryckta. Och
mellan pro- och epilog, vilka dansades högtidligt med
respektive tids salongsdanser jämte bugningar och
nig-ningar, förekom ett antal fristående »nummer» med
virtuos dans eller clownkonster, utförda av inkallade
folkdansare, professionella artister eller någon gång
även av dramatiskt och dansant begåvade aristokrater.
Många av epokens största diktare, konstnärer och
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
