Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dansen — rytmens och rörelsens konst - Klassisk balett - Baletten blir dramatisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
__________________________________________________________________________ DANSEN 663
Tåspetsdansen, som infördes
vid 1800-talets början, fordrar
uthållig träning från unga år.
Till vänster på bilden syns en
avgjutning av Anna Pavlovas
fot, vars ställning efterliknas
av en dansös vid
Stockholms-operan (foten t. h.), medan
balettmästaren instruerar en
annan dansös i bakgrunden.
musiker var med och skapade baletter — Ben Jonson,
Milton, Inigo Jones, Henry Purcell, Lully, Rameau,
Mozart, Gluck, Diderot, hos oss Georg Stiernhielm
och Nicodemus Tessin.
Redan på 1700-talet, då varje furstehov bestod sig
med en balettkår och man dansade på riktiga teatrar,
framträdde berömda yrkesdansare av båda könen,
t. ex. virtuosen Gaétano Vestris — »dansens gud»
— och Dauberval [dåberval’], vilken i sina baletter
försökte införa en borgerlig miljöbeskrivande ton å la
Beaumarchais. Den manliga balettdansen var vid
denna tid högt utvecklad, särskilt i hopp och
snurr-ningar, och alla de manliga steg vi i dag ser på
balettscenerna fanns redan då.
Också den kvinnliga dansen var stadd i snabb
frammarsch genom de berömda damerna La Camargo,
Sallé, Guimard och Heinel, vilka var och en på sitt
sätt bidrog till utvecklingen, den första — som
debuterade 1726 — exempelvis genom att klippa av den
tunga teaterkrinolinen en bit nertill så att ben och
fotter fick större rörelsefrihet, den andra genom att 1734
— då hon dansade »Pygmalion» på Covent Garden —
ersätta den dittills brukliga, snörda och yppiga
krinolinutrustningen med en luftig tunika i antikiserande
stil, på så vis beredande plats för den kommande
typiska balettdräkten: tyllkjolen (nestningen) och
tri-kåerna.
Gustav IH:s balett vid Operan räknade 72
dansare och 40 elever i balettskolan, som grundades
1773. I vissa baletter uppträdde kungen själv med
hovets hertigar och hertiginnor, grevinnan von Höpken
m. fl., andra baletter överläts helt åt yrkesdansarna.
Kungen införskrev goda utländska krafter, som
betaltes högt, men i balettskolan upplärdes även inhemska
krafter till en icke föraktlig skicklighet — Gustava
Charlotta Slottsberg, Hedvig Christina
Hjortsberg m. fl. Gustav III lade ner stora pengar på
utstyrseln och en tid betraktades Stockholm som en av
de ledande balettplatserna — »danskonstcns Mecka».
Baletten blir dramatisk
1700-talets balett kan betraktas som en »show» av
fristående nummer, hopfogade till helheter med
samma sinne för arkitektoniska, symmetriska
grupperingar som trädgårdsarkitekterna den tiden visade.
Mot denna stil uppstod småningom en stark reaktion.
Rousseaus litterära rop »tillbaka till naturen» hade
sin motsvarighet på andra områden. Liksom
trädgårdsarkitekterna övergick från den klippta och tuktade
italiensk-franska trädgården till den »naturliga»
kinesisk-engelska parken, så hävdade inom baletten Jean
Georges Noverre [nåvä’r] och många andra att
systemet med fristående nummer, virtuosa danser m. m.
var onaturligt. Baletterna skulle vara
sammanhängande dramer med karaktärsutveckling som
talscenernas. Dansnummer skulle förekomma endast när
handlingen naturligt motiverade dem. Virtuos dans var
över huvud taget en styggelse. Baletterna skulle spelas
som tragedier eller genrepjäser — stumt, men med
ett språk av gester, där varje åtbörd hade sin
särskilda betydelse.
Romantikens berömda baletter, »Sylfiden» (1832),
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
