Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dansen — rytmens och rörelsens konst - Fri eller klassisk dans? - Salongernas danser - Danska språket — det bløde sprog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
siska stilen. Fridansen odlas för närvarande
egentligen blott i USA — främst av Martha Graham [-[grej’-am]-] {+[grej’-
am]+} - och av några fristående danskonstnärer som
Birgit Åkesson.
Salongernas danser
Sedan 150—200 år är scendans och salongsdans helt
skilda åt, fast baletterna undan för undan tagit upp
salongsdansernas steg och omvandlat dem i sin
klassiska anda.
Menuetten dog slutgiltigt först 1850 och
efterföljdes av andra turdanser med anor från lantliga
folkdanser (country dance, kontradans) där paren
figurerade mot varann i olika formationer eller bildade
ringar — kadrilj, fransäs.
Men redan i mitten av 1700-talet dök namnet vals
upp, därmed förebådande en ny salongsdans — dam
och kavaljer snurrande runt i ett slags omfamning.
_________________________ DANSKA SPRÅKET 665
Detta ansågs naturligtvis bondskt och syndigt, och
1760 förbjöds valsen. Men fem år senare var den
redan så populär att den unge Goethe ansåg sig böra
lära den. Sedan har valsen visat sig ha fler liv än
katten. De båda Strauss, far och son, gjorde den som
wie-nervals till en världsschlager. 1870 blev den
bostonvals. Nu är den »långsam vals».
Vid sidan om valsen och den besläktade polkan
dansades i det sena 1800-talets och sekelskiftets salonger
mazurka, schottis, pas de quatre, pas d’Espagne osv.
Det nordamerikanska inflytandet satte in på allvar
strax före första krigsutbrottet — 1913 kom ragtime,
1914 foxtrot, 1915 onestep, 1925 charleston, 1935
swing, 1938 jitterbug.
Men redan från början hade Nordamerika stark
konkurrens från Sydamerika, vars argentinska tango
gick som en farsot över världen 1912—1914 och så
småningom följdes av rumba (1930) och samba.
DET BLØDE SPROG
DåNSKA SPRÅKET. »Dette Fladelandets bløde
Klistersprog», utbrister den norska trasan i H. C.
An-dersens berättelse »Laserne». Uttrycket är visserligen
självmedvetet norskt men karakteriserar dock på ett
slående sätt danskans uttal, sådant det förefaller i
jämförelse med de övriga nordiska språken. De har
dock alla uppstått ur den för hela Norden
gemensamma urnordiskan, och danskan och svenskan, som
bildar den östnordiska språkgrenen, hade till en början
en tämligen likartad utveckling. Småningom kom
emellertid dessa båda systerspråk att glida mer isär,
i det danskan, som hade större kontakt med
kontinentens språk, förändrades snabbare.
Vad som ger danskan dess »bløde» (dvs. mjuka)
prägel är främst det egendomliga uttalet av d och g
mellan vokaler och som slutljud efter vokal. Dessa båda
bokstäver, som här svarar mot sv. t och d resp, k i t. ex.
gade, bade och kage, uttalas nämligen vanligen som
tonande gnidljud. I början av ord uttalas emellertid g
och k hårda, även framför len vokal, t. ex. i ged ( = get)
och København. Danskan har liksom sydsvenskan och
nordtyskan övervägande skorrande r. Vad vokalerna
beträffar, bör märkas, att långt a i uttalet närmar sig
ä och att långt o uttalas närmast som vårt å, medan
u för en svensk hörs mer likt 0 än u.
När en dansk talar, stöter han fram orden på ett
egendomligt sätt. Hemming Gadh (1500-talet) sade
om danskarna, att »the tryckia ordhen fram lika som
the willia hosta». Denna karakteristiska stöt, som dock
inte hör hemma i alla danska dialekter, förekommer
tillsammans med akut accent huvudsakligen i ord där
svenskan har eller haft akut accent, medan vår grava
accent i danskan motsvaras av akut utan stöt. Stöten
åstadkommes genom att stämbanden mitt i talet
hastigt sluts och därefter åter hastigt sprängs åtskils.
Även i ortografiskt hänseende, dvs. beträffande
stavningen, skiljer sig danskan i vissa avseenden från vårt
språk. Den saknar bokstaven ä, som i stället motsvaras
av æ. I tryck används vidare övervägande
bokstavstypen 0, medan i handskrift ö och snarlika typer är
lika vanliga. Tidigare skrevs också aa för å, men 1948
infördes officiellt den senare bokstaven. Samtidigt
avskaffades de stora begynnelsebokstäverna i substantiv.
Reformen motiverades inte bara av praktiska skäl utan
också av att den förde den danska stavningen ett steg
närmare den svenska och norska. Grammatiskt har
danskan förenklats fortare än svenskan. Den
genomförde redan på 1800-talet i skriftspråket gemensam
form för singularis och pluralis av verben (jeg gik,
vi gik).
Tyskan är det utländska språk som haft största
inflytandet på danskan, främst på grund av sin ställning
som hovspråk under 1600-talet. Huvudparten av
ordförrådet är naturligtvis gemensam med svenskan, men
i många fall har med tiden skillnader i betydelsen
uppstått (t. ex. da. rolig = sv. lugn, sv. rolig = da. [-mor-som}.-] {+mor-
som}.+} Det danska skriftspråket rådde tidigare också
över Skåne, Blekinge och Halland samt över Norge
under dess union med Danmark (från 1500-talet). Av
språket i den danska vikingakolonin i England
(Dane-lagen) återstår en samling ord (särskilt ortnamn) som
smält samman med engelskan.
Danskan kan delas i tre huvuddialekter,
jylländskan, ödanskan och östdanskan (bornholmska,
skånska), av vilka ödanskan, närmare bestämt
själländ-skan, legat till grund för skriftspråket.
43—4°5843 ii
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
