Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dansk musik — den nationella musiken i Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
__________________________________________________________________ DANSK MUSIK 6/7
DEN NATIONELLA MUSIKEN I DANMARK
Dansk musik. Om man bortser från de
medeltida danska folkvisorna och den mera internationellt
inriktade kyrkomusikern Dietrich Buxtehude,
verksam på 1600-talet, så är det egentligen först från
början av 1800-talet man kan tala om en nationell dansk
musik. Under århundradets första decennier var
visserligen de dominerande tonsättarna i Danmark C. E.
F. Weyse och D. F. R. Kuhlau inflyttade tyskar, men
dessa gjorde i alla fall försök att anslå en nationell
dansk ton, den förre i sina romanser, den senare
framför allt i operan Elverhöj. Emot seklets mitt
framträdde J. P. E. Hartmann och Niels W. Gade, två
begåvade danskfödda tonsättare, vilkas verk övat
inflytande på dansk musik fram till våra dagar.
Hartmann är den av de två som minst påverkats av
utlandets musik; hans kompositioner är burna av en stark
känsla för dansk natur och danskt kynne, något som
han visat speciellt i körverket Völvens Spaadom och
operan Liden Kirsten. Gades konst är mera
allmän-europeiskt inriktad och starkt påverkad av
Mendels-sohn. Av hans verk spelas ofta Ossianuvertyren,
symfonin i c-moll och körverket Elverskud. En deras
samtida är P. A. Heise, känd framför allt som tonsättare
av romanser.
Bland en senare generations kompositörer, alla
utgångna ur Gades skola, må nämnas A. Hamerik, V.
Bendix, H. Börresen, G. Helsted samt P. E.
Lange-Müller, Kornmodsglansens tonsättare.
Med Carl Nielsen (se d. o.) fick nordisk musik en
förgrundsgestalt, värdig att ställas vid sidan av Grieg
och Sibelius. Hans musik har vunnit uppmärksamhet
och uppskattning långt utanför hemlandets gränser
och inrangerat sin upphovsman bland den moderna
musikens främste. Nielsens verk står i medveten
opposition mot det Hartmann-Gadeska romantiska, en
smula sentimentala musikidealet. Hans konst präglas
av manlig kraft och järnhård konsekvens men kan nog
i all sin formella klarhet och logiska utformning ibland
verka en smula svårtillgänglig. Detta är särskilt fallet
i de sex symfonierna, konserterna för flöjt och
klarinett och kvintetten för blåsare. Men Carl Nielsen har
också skapat betagande vackra enkla sånger, fyllda
av dansk »ynde», flera ståtliga körverk och ett par
utmärkta operor: Saul og David och Maskarade.
Liksom tidigare Gade var föregångsmannen för den
danska tonsättaregenerationen omkring sekelskiftet,
har den yngre generationen i Carl Nielsen sett sitt ideal,
även om man i vissa fall sneglat åt fransk och
amerikansk (jazz-) musik.
Bland de mest framträdande representanterna för
dessa riktningar må nämnas K. A. Riisager, F.
Höff-ding, J. Bentzon, P. Gram, P. Schierbeck samt den
framstående musikvetenskapsmannen och
körkompo-sitören K. Jeppesen. Till en yngre generation hör
bl. a. H. D. Koppel, V. Holmboe, S. E. Tarp, F.
Sy-berg och N. V. Bentzon.
En musikalisk soaré i
vinhandlaren statsrådet Christian
Waa-gepetersens hem år 1834,
målad av Wilhelm Marstrand.
Det köpenhamnska
borgerska-pet har gjort en stor kulturell
insats, inte minst under
1800-talet. I denna miljö blommade
den danska romantiska
musiken. Vid pianot sitter C. E. F.
Weyse, längst t.h. står J. P. E.
Hartmann och på väggen
hänger ett porträtt av Kuhlau
mellan Haydn, Mozart och
Beet-hoven.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
