Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dante Alighieri — helvetets och paradisets sångare - Lidelse och lärdom - Den gudomliga komedin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
678 DANTE
HELVETETS OCH PARADISETS SÅNGARE
Dante alighie ri (1265—1321). Aldrig har en
av historiens största epoker kommit till uttryck i en
enda författares verk på ett så fulltonigt sätt som
medeltiden gör det i Dantes skrifter. Här finns så gott
som allt med: den barbariska brutaliteten och den
överjordiska förfiningen, den stränga askesen och den
hämningslösa livslusten, den nyktra sakligheten och
tankens djärva flykt mot djupen och höjderna, den
universella idén om gudsstaten och de förbittrade
striderna mellan furstar och partier. Och därtill
kommer att den konstnär som grep sig an med detta
jätteverk råkade vara en av de yrkesskickligaste som
världslitteraturen har att uppvisa.
Lidelse och lärdom
Till att börja med hade han stora personliga
förutsättningar. Av allt att döma var han en passionerad
natur, med en förmåga att intensivt uppleva sådant som
de flesta går kallt förbi. Att han hade svårt för att stå
emot kärlekens lockelser framgår tillräckligt av hans
egna ord. Med minst lika stor frenesi kastade han
sig in i de politiska striderna, och hans förbittring
växte sedan han 1302 fördrivits från sin hemstad
Florens och måste tillbringa resten av sitt liv i
landsflykt.
Men det aktiva livet inkräktade inte på det
kontem-plativa. Dante tänkte både skarpt och djupt, och han
var en lärd man, grundligt förtrogen med teologi och
filosofi och åtminstone dilettantiskt insatt i sin tids
naturvetenskap. På latin författade han en skrift om
kejsarmakt och påvemakt och en om det italienska
folkspråket, vilket han själv mer än någon annan har
gett stadga åt. Visserligen hade han flera berömda
föregångare, men det är hans skrifter som har blivit
allmänt lästa och därigenom bestämmande för
italienskans utveckling ända fram till våra dagar.
Som en förövning kan man betrakta ungdomsverket
Vita nuo’va (Nytt liv), en samling dikter, infattade
i en prosaberättelse, som skildrar hur författaren vid
nio års ålder grips av kärlek till den något yngre
Beatrice, och hur han återser henne efter nio år och i
hemlighet ägnar henne sin dyrkan, tills hon dör vid en
tidpunkt som på olika sätt har med talet nio att göra.
Redan denna talmystik visar att berättelsen har en
allegorisk innebörd, men man har också velat ge den en
självbiografisk. Som ske plägar i dylika fall kom det
florentinska familjeskvallret genast i gång, och Dantes
levnadstecknare Boccaccio skyndade sig att utpeka
föremålet. Hela frågan hör till de mindre viktiga.
Naturligtvis låg det realiteter bakom berättelsen, som
alltid när det gäller äkta dikt. Men huvudsaken är att
vi här har en kanske aldrig överträffad skildring av
hur själen genom skönheten och kärleken väcks till
insikt om sitt ursprung och sanna väsen. Dantes
visionära och spekulativa förmåga står i en klass för sig,
och den hade dessutom fått sin näring från en lång och
fast tradition. Kärleksdikterna är byggda efter den
provensalska lyrikens mönster, som tidigare poeter
hade infört i Italien. Visionerna hade också många
förebilder i medeltidslitteraturen. Dantes storverk
bestod i att han drev den »ljuva nya stilen», som den
kallades, till fulländning och lyckades ingjuta sitt
starka andliga liv i den.
Den gudomliga komedin
Något liknande kan sägas om Divi’na Comme’dia
(Den gudomliga komedin; komedi kallades den därför
att den slutade väl, ordet gudomlig lades till av
senare beundrare). Också här finns det gott om
förebilder, främst naturligtvis antika och kristna men
dessutom arabiska och persiska. Själens vandring
genom himlar och helveten måste mer än något annat
verka fascinerande på de otaliga människor som var
övertygade om att just den resan var vad som inom
kort förestod dem själva. Liksom Vita nuova är Divina
Commedia full av talsymbolik. Den är skriven på
ter-ziner, ett av Dante uppfunnet treradigt versmått, den
är indelad i tre delar — Inferno (helvetet),
Purgato-rio (skärselden eller reningsberget) och Paradiso
(himlen) — vilka består av trettitre sånger vardera;
därtill kommer en prolog.
Visionen börjar natten till långfredagen jubelåret
1300, då Dante var 35 år och stod på höj den av sin
levnads branter. Han möter tre vilddjur, en panter, ett
lejon och en varginna, tolkade som symboler för
vällust, högmod och girighet, själens värsta fiender. Så
börjar nedstigandet till helvetet på långfredagens
afton. Vägvisare är Vergilius, av medeltidens lärde
betraktad som skalden och siaren framför alla andra.
Han leder Dante genom helvetets port, som bär
inskriften: »I, som här inträden, låten hoppet fara!» och
vidare ned genom Infernos nio avsatser ända till
jordens medelpunkt, där Lucifer tronar. Härifrån finner
de en stig som leder upp till motsatta sidan av
jordklotet. När påskdagens gryning börjar skimra över
skärseldsberget står de båda vandringsmännen vid
dess fot, och nu börjar uppstigandet. Vid ingången till
det jordiska paradiset försvinner Vergilius, och i
stället framträder Beatrice, som sedan ledsagar Dante
genom himlens allt högre sfärer. Nu infriar han det löfte
han gav i Vita nuova att »sjunga om henne så, som
ingen någonsin sjungit om en kvinna». Hon är här
upphöjd över all kvinnlig och mänsklig
ofullkomlighet, en symbol för den kraft som drar oss mot ljuset.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
