Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Danton, Georges Jacques — en fruktad jakobin - »Republiken är en och odelbar», ett gammalt slagord som lever än - Dantons fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68O DANTON _____________________________________________________________________
Georges Jacques Danton var en av den franska revolutionens
märkligaste förgrundsfigurer och en tid självständig ledare
av den unga republikens utrikespolitik. Hans glänsande
vältalighet och kraftiga stentorsstämma kunde dock inte rädda
honom när han 1794 ställdes inför revolutionsdomstolen —
hans egen skapelse — och dömdes till döden. På vägen till
schavotten skall han utanför Robespierres bostad ha utropat:
»Robespierre följer efter mig; jag drager Robespierre med
mig.» Profetian skulle kort därefter gå i uppfyllelse.
EN FRUKTAD JAKOBIN
DåNTON [dangtåns/], Georges Jacques (1759—
94). »Jag är Danton, tillräckligt känd under
revolutionen. Själv går jag snart mot förintelsen, men mitt
namn skall leva i historiens Pantheon.» Så säges denne
revolutionsledare ha svarat, då han tillfrågades om
sitt namn inför domstolen, som dömde honom till
döden.
Danton var en enkel borgarson från staden
Arcis-sur-Aube i Champagne och fick tack vare ett förmånligt
giftermål pengar, varmed han kunde köpa en syssla
som »advokat vid kungens konselj». Så kom
revolutionen. Jämte Marat och Camille Desmoulins stiftade
han kordelierklubben, som länge var
samlingspunkten för de ivrigaste revolutionärerna. Sedan blev han
en av jakobinernas främste. Han var fruktansvärd att
skåda; överläppen var fördärvad av ett hemskt sår,
och smittkopporna hade vanställt hans ansikte, han
hade »tjocka läppar, stora tänder, nävar som en sjåare
och gnistrande ögon». Hans åtbörder var våldsamma,
och hans stämma dånade så, att »den kunde höras över
hela Paris», sades det. Vid förberedelserna till
Bastilj-stormningen 1789 och folktåget till Versailles, över
huvud vid alla revolutionens klang- och jubeldagar
uppträdde han som en av de ivrigaste agitatorerna.
Efter konungadömets fall 10 augusti 1792 kom
Dantons stora tid. Han blev justitieminister i den
provisoriska regeringen. På honom vilar det största
ansvaret för myndigheternas passivitet under de blodsorgier
som kallas septembermorden. Hans affärsmoral var
inte oantastlig; han vägrade avlägga räkenskap för
sin penningförvaltning såsom justitieminister, vilket
skadade hans anseende.
»Republiken är en och odelbar», ett gammalt slagord
som lever än
Då konventet sammanträdde, antog det på Dantons
förslag den ryktbara formeln: »Republiken är en och
odelbar.» Frågan om konung Ludvigs öde avgjorde
han lätt och lekande genom det bevingade ordet:
»Konungar avskaffar man blott genom att döda dem.»
Mot landets fiender, som hotade gränserna, dundrade
Danton. »Konventet är», sade han, »franska folkets
utskott för anstiftande av uppror ibland alla jordens
folk.» Men inte nog med det: Dan ton gick också in för
direkt erövringspolitik och talade om »Frankrikes
gamla och naturliga gränser, Rhen, Alperna och
Pyrenéerna». Under den fruktansvärda yttre kris som
den franska republiken genomgick hösten 1792 var
Danton utan tvivel den som gjorde den största
insatsen för fäderneslandets räddning.
Dantons fall
I början av »skräcktiden» var Danton en av de
ledande männen, kanske den allra mäktigaste. Han
tillhörde den första uppsättningen medlemmar i
välfärdsutskottet (april 1793) och tjänstgjorde som ett slags
utrikesminister. Men då utskottet skulle väljas om,
föll Danton igenom. Hans utrikespolitik ansågs av
många såsom alltför tam och fredlig.
Den vid revolutionens fortgång ej ovanliga
söndringen inom ledningen blev nu mera tydlig. Dantons
försök att medla mellan jakobiner och girondister hade
inte någon framgång, och själv misstänktes han för
hemliga intriger mot de styrande m. m. Visst är, att
han var obekväm för dagens mäktige, särskilt
Robespierre. Han häktades och ställdes inför
revolutionsdomstolen ■—- hans egen skapelse. Han försvarade sig
glänsande, tills Robespierre lät konventet besluta, att
han skulle dömas utan förhör. På vägen till giljotinen
skall han utanför Robespierres bostad ha ropat:
»Robespierre följer efter mig; jag drager Robespierre
med mig.» Till skarprättaren sade han: »Visa mitt
huvud för folket; det är värt att se på.» Så drabbades
Danton av samma öde som han berett så många andra.
(Se även Franska revolutionen.)
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
