Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dante Alighieri — helvetets och paradisets sångare - Den gudomliga komedin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
___________________________________________________________________________ DANTE 679
Dantes Gudomliga komedi har genom århundraden varit en inspirationskälla för konstnärerna. Domenico di Francesco målade
Dante med Skärseldsberget i bakgrunden på en fresk i Florens’ domkyrka (t. v.). T. h. har Doré framställt en situation från
infernovandringen.
Till sist uppgår tanke och inbillningskraft helt i detta
ljus, och därmed slutar dikten, som nu har nått fram
dit där inga ord längre räcker till.
Hur skall allt detta tolkas? Det ivrigt politiserande
1800-talet ville inlägga politiska syften och
anspelningar i det mesta, och historikerna förbrukade väldiga
krafter på att lista ut sammanhangen. Förmodligen
hade de rätt i ett och annat, men det är nog säkrast att
ta mera hänsyn till vad samtiden tänkte om dikten.
Dante själv anbefallde det tolkningssätt som var gängse
när det gällde stor litteratur: man borde tillmäta den
fyra olika betydelser: den bokstavliga, den allegoriska,
den moraliska och den anagogiska (dvs. den andliga
eller metafysiska). Divina commedia skulle djupast
sett handla om själens tre tillstånd: fördömelsens,
reningens och salighetens. De hade ofta beskrivits
av filosofer och moralister i abstrakta ordalag, men
Dante var skald, och som sådan hade han både
förmågan och skyldigheten att uttrycka sig konkret.
Se-delärarna talade om vällusten eller girigheten eller
högmodet. Dante framställde vällustingar eller
girig-bukar eller tyranner, och det med en sådan
intensitet att deras enda rätta miljö var helvetet. Där har han,
till mångas förargelse, placerat flera av sina värsta
ovänner men också en och annan av sina vänner.
Skälet behöver inte nödvändigt vara personligt. Det kan
också vara konstnärligt: endast dessa välbekanta
per
soner kunde ge honom den starka inspiration som
ämnet krävde.
Överallt framträder Dantes suveräna konstnärskap.
Han kan skildra de fördömda med djupaste medkänsla,
som när det gäller det tack vare honom världsberömda
kärleksparet Paolo och Francesca. Han kan framställa
höga herrars okuvliga trots så att det väcker aktning
och beundran, han kan se på den fallna storhetens
ynkedom med isande hån och på de mycket för mångas
gråa skara med kallt förakt. Allt detta har blivit
mycket beundrat, men när vägen börjar leda uppåt har
nutiden haft svårare för att följa med, vilket inte
nödvändigtvis behöver vara Dantes fel. Det kan starkt
ifrågasättas om inte hans största bragd är just
åskådligheten i skildringarna från reningens och ljusets
riken. Man får akta sig för att sammanblanda Dante med
hans romantiska efterapare; hos honom själv är det
aldrig fråga om tomma abstraktioner. Skönheten
svävar inte i luften, och kärleken är inte riktad rakt ut i
det blå. Men någon lättläst författare är han inte. Skall
man tränga in i hans verk krävs det både tålamod
och kunskaper. Lyckligtvis finns det gott om
hjälpmedel. Möjligen med undantag av Shakespeare har
ingen europeisk författare blivit så flitigt översatt och
kommenterad som Dante, och detta inte minst i vår
egen tid — ett tecken på vilken makt han har utövat
över alla som kommit honom närmare in på livet.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
