Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Djuphavsfiskar — en nyupptäckt djurvärld - Havsdjupens säregna fiskar - Rovdjur som kan sluka byten större än de själva - Självlysande djur - Kan fiskarna se på några tusen meters djup?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DJUPHAVSFISKAR 713
EN NYUPPTÄCKT DJURVÄRLD
UJUPHAVSFISKAR. Länge trodde man att livet i
havet var knutet till de övre vattenlagren och ständigt
avtog mot djupet för att redan vid omkring 500 meter
helt upphöra. Genom tillfälliga fynd i mitten av
1800-talet började man förstå, att så ej var fallet. Den
bekanta engelska Challengerexpeditionen 1872—76
kunde definitivt fastslå förekomsten av ett djurliv på
de stora havsdjupen av mera egenartade och
sällsamma former än man tidigare i sin livligaste fantasi
kunnat drömma om. Typiska djuphavsfiskar känner
man numera till ett antal överstigande tusentalet. På
1920—30-talen lyckades den bekante havsbiologen
William Beebe [bi’b] i sin mäktiga dykarklocka tränga
ned till över 900 meters djup i havet vid
Bermudas-öarna, och han kunde då för första gången direkt iaktta
många av dessa underliga fiskar i deras rätta
omgivning.
Havsdjupens säregna fiskar
Typiska bottenfiskar från de stora djupen känner
man relativt få. Det stora flertalet äkta djuphavsfiskar
har fångats på skiftande djup från några hundra ned
till några tusen meter under havsytan. De har
påträffats helt övervägande i de varma områdena av
världshaven. Alla hittills kända pelagiska
djuphavsfiskar har en ringa storlek från några få upp till 20 å
30 cm. Till form och utseende varierar de i
utomordentlig grad. Hos vissa på stora djup levande former
är stjärt- och bukfenor försedda med långa
trådlik-nande organ — starkt förlängda fenstrålar — troligen
tjänstgörande som trev- och känselorgan.
Rovdjur som kan sluka byten större än de själva
Flertalet av djuphavsfiskarna är utpräglade
rovdjur, ofta försedda med starka och långa sylvassa
griptänder. De har också ibland ett i förhållande till
sin storlek väldigt gap och är ej sällan utrustade med
en mage, som kan utvidgas så starkt, att de kan sluka
byten som väsentligt överstiger deras egen storlek.
Av alldeles särskilt intresse hos djuphavsfiskarna
är deras färg, förekomsten av lysorgan och ögonens
byggnad. Sedan länge är det känt, att färgen hos de
djur som lever på olika djup i havet står i visst
samband med ljusintensiteten och med olika ljusstrålars
förmåga att tränga ned i vattnet. I vattenlagren mellan
150 och 500 meters djup träffar man således fiskar
med i regel grå eller silverglänsande sidor och
mörk-färgade ryggar, skiftande i grönt och blått. På något
större djup, där de mera långvågiga röda och gula
ljusstrålarna redan helt absorberas, blir färgerna mera
mörka, och fiskarna är vanligen helt svarta eller
mörkbruna, kräftdjuren däremot i regel röda. Färgerna
tycks medverka till att under de olika
ljusförhållan
dena göra djuren så osynliga som möjligt. Hos
bottenfiskarna på de stora djupen, där absolut mörker är
rådande, blir färgerna åter ljusare i bruna, blå och
violetta skiftningar. Varför dessa färger här är typiska,
vet vi för närvarande ej.
Självlysande djur
De självlysande djuren i djuphaven, fiskar, maskar,
nässeldjur m. fl., har organ som innehåller bakterier
vilka alstrar ljus. Vår vanliga lysmask producerar ljus
på liknande sätt. Lysorganen påminner stundom till
sin byggnad om ett öga, och till en början trodde man
också, att de var avsedda att taga emot i stället för
att producera ljus. Naturligt nog föreställde man sig
tidigare, att självlysande fiskar skulle förekomma i
största mängd på de stora djupen med fullständigt
mörker och att lysorganen tjänstgjordevid jakten efter
föda. Numera vet man emellertid, att fiskar med
lysorgan huvudsakligen lever på djup mellan 200 och 500
meter och i stort sett saknas på större djup.
Lysorganen varierar mycket såväl till sin byggnad
som till sitt läge på fiskkroppen. Hos bottenfisken
Ma-cru’rus saknas egentliga lysorgan, men den har
kanaler i huden försedda med körtelceller som avsöndrar
slem i vilket ljusutsändande bakterier finns. De
ljus-alstrande pelagiska fiskarna är däremot utrustade
med de ovannämnda mer eller mindre högt
specialiserade, ögonliknande lysorganen, försedda med en
pigmentreflektor och en lins. Oftast är de ordnade i
rader längs sidan av kroppen såsom hos de s. k.
lys-sardinerna och laxsillarna eller prickfiskarna.
Kan fiskarna se på några tusen meters djup?
Ögats byggnad hos djuphavsfiskarna är också av
synnerligen stort intresse. De fiskar som lever i de
övre vattenlagren ned till 500—600 meters djup har
ofta mycket stora, välutvecklade ögon. Hos vissa
former är ögonen rörformigt förlängda, starkt
ljuskänsliga s. k. teleskopögon. På ännu större djup, där ljuset
uppifrån efter hand helt försvinner, träffar man i
regel fiskar med reducerade ögon, även många helt
blinda. Svårförklarligt är, att vissa bottenfiskar, vilka
lever ända ned på några tusen meters djup, har stora
välutvecklade ögon. Vilken roll de spelar här, där vi
måste räkna med att det absoluta mörkret är rådande,
förblir ännu så länge en olöst gåta.
Betydelsen av lysorganen är i mångt och mycket
okänd. Det kan tänkas att de kan hjälpa individer av
samma art att hålla samman i stim, eller möjligen
kan ett plötsligt uppflammande ljus i det dunkla
vattnet skrämma bort en förföljande fiende. Naturligtvis
kan det också ligga någon sanning i den gamla före-
46—405843 ii
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
