Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Djurvärlden — från amöba till människoapa - Andningsorgan - Matsmältningsapparaten - Djurens rörelseorgan - Sinnesorgan - Djurens bon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7 I 8 DJURVÄRLDEN _________________________________
rens lungor är uppdelade i en mycket stor mängd
lung-blåsor. Sammanlagda ytan av lungblåsorna hos en
människa uppgår till ca 100 m2. Hos fåglarna genomdrages
lungorna av luftkanaler, som står i förbindelse med
luftsäckar i kroppen. Syretillförsel sker därigenom
även vid utandningen genom att luftsäckarna
levererar obrukad luft; flygningen är energikrävande.
Matsmältningsapparaten
Daggmaskens tarm löper som ett rakt rör genom
kroppen. Det vanliga är emellertid att tarmen är
längre än kroppen och ligger i slyngor samt är
uppdelad i olika avdelningar med skilda uppgifter.
Växt-ätarna har i regel en längre tarmkanal än köttätama.
Sålunda är den hos fladdermöss 2, hos katt 4, hos
människa 7 och hos idisslare 20-25 gånger längre än
kroppen. Fåglarna har en tuggmage, vari födan
bearbetas. Särskilt fröätande fåglar har en kraftigt utbildad
sådan. Idisslarna har fyra magar: våmmen, nätmagen,
bladmagen och löpmagen. Kaninen har en mycket stor
blindtarm, i vilken den cellulosarika födan angrips av
bakterier.
Tänderna är hos de flesta ryggradsdjur verktyg med
vilka födan bearbetas. Fåglarna har i stället en
hornnäbb. Alltefter levnadssättet är tänderna utbildade på
olika sätt. Hos allätare (t. ex. människa och svin) är
kindtänderna trubbknöliga, hos insektätare (t. ex.
mullvad och fladdermus) spetsknöliga, hos växtätare
(t. ex. häst) strecktecknade och hos rovdjuren (t. ex.
katt) skarpeggade. Hos en del har tänderna på grund
av levnadssättet ombildats eller försvunnit.
Bardvalarna har fransade hornskivor, myrslokarna har i
stället för tänder en tuggmage.
Djurens rörelseorgan
Slemdjuren, amöborna, förflyttar sig med
skenföt-ter, dvs. djuret sträcker ut ett utskott och hela
kroppen rinner över i detta. Andra encelliga organismer,
såsom toffeldjuren, har hela kroppen klädd med
hårlika utskott och genom svängningar hos dessa
åstadkommes förflyttning. Maneterna kan göra sin klocka
ömsom platt och ömsom kupig, och vid sistnämnda
rörelse pressas vatten ut och djuret drives fram.
Daggmasken har ett muskelskikt, som ligger som ringar
innanför huden, och ett skikt av längsgående muskler.
Genom sammandragning av ringmusklerna blir
kroppen lång och smal. Med hjälp av borst tar masken
spjärn och drar till sig bakändan. Blodigeln simmar
genom slingrande rörelser med kroppen. Så gör också
fiskar och valar, och hos dem skjuter stjärtfenan på
som en propeller. Ormarna på land använder sig av
slingrande rörelser, och genom att plåtarna på
buksidan ställs på kant hindras tillbakaglidande.
Leddjuren och ryggradsdjuren har skelett och
ledade extremiteter. Dessa kan vara utbildade för gång,
grävning, klättring, simning, flygning. Hos
leddju
ren sitter musklerna inuti skelettdelarna, hos
ryggradsdjuren utanpå. Leddjurens leder medger inte så
stor rörlighet, och därför är varje extremitet hos dem
sammansatt av ett större antal leder.
Hos många djur, t. ex. ödlor, är extremiteterna
ungefär lika. Hos andra har däremot en specialisering skett.
Fåglarna har de främre utbildade till vingar. Grodor,
harar, gräshoppor m. fl. har långa, kraftiga bakben.
Björnen trampar på hela foten, hälgångare, hunden
trampar på tårna, tågångare, och hästen berör
marken endast med tåspetsarna. Genom att benen blir
längre blir djuren snabbare.
Sinnesorgan
Växternas föda, kolsyra och vatten med däri lösta
salter, finns i luften och i marken och växterna lever,
kan man säga, mitt uppe i födan. Djuren däremot
måste spåra upp sin föda och därför behöver de
sinnesorgan. Amöbornas och andra encelliga djurs cell
är känslig för kemisk retning, beröring, ljus etc. Man
brukar säga att dessa djur har ett
universalsinnesorgan till skillnad från högre djur och människor, som
har olika sinnesorgan för olika slag av retningar: syn-,
hörsel-, lukt-, smak-, känsel- och balansorgan.
Hos många djur är sinnesorganen vida mer
känsliga än vad fallet är hos människan. Man har genom
experiment visat att t. ex. fjärilar kan uppfatta söt
smak hos vätskor med 250 gånger lägre koncentration
än den lägsta som ger oss förnimmelse av sött. Jämförd
med oss är tydligen kon en finsmakare, eftersom hon
har 10 gånger fler smaklökar. Luktsinnet är hos de
flesta däggdjur bättre utvecklat än vårt och hos dem
viktigare än synsinnet. Det kan sättas i samband med
vår upprätta gång som gör att avståndet mellan näsan
och marken blir för stort för att man skulle kunna dra
nytta av förmågan att följa luktspår. Även i fråga om
synorgan skulle vi nog komma till korta om vi
tävlade med djuren. Kanske skulle så lågt stående djur
som bläckfiskarna överträffa oss. De har de största
ögon man känner till med diameter på bortåt 40 cm.
Djurens bon
Många djur bygger inga bon och deras ungar får
klara sig på egen hand. Så är det bland de flesta
insekter. Fjärilarna lägger ägg på växter, som de ur äggen
kläckta larverna äter. Skalbaggar såsom dödgrävarna
letar upp ett djurlik, t. ex. en död fågel, gräver ned
denna och lägger ägg i den. Bland steklarna finns dock
många som bygger bon. Honungsbin som lever vilda
bygger vaxkakor i ihåliga träd. I cellerna utvecklas
äggen och larverna, som matas med ståndarmjöl och
honung. Vinterförråd insamlas och bisamhället
övervintrar i sitt bo. En del spindlar tillverkar bon av trådar
från spinnkörtlarna och placerar dem i barkspringor
eller inomhus på något skyddat ställe.
Det finns även fiskar som bygger bon, t. ex. spiggen.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
