Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Donau — huvudstädernas mångbesjungna flod - Segelbar från Sydtyskland till Svarta havet - Don Juan — den evige förföraren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
734 D0N JUAN________________________________________
tar, från Regensburg för fartyg om 1,2 m djupgående,
från Järnporten vid Karpaterna för 2 m och från
Braila i Rumänien för oceangående fartyg. Den starka
politiska motsättningen mellan det demokratiska
Västtyskland och Österrike, Titos Jugoslavien och övriga
av ryssarna behärskade Donaustater har dock i hög
grad reducerat flodens roll som internationell
trafikled.
Donau flyter fram genom starkt växlande
landskapstyper. Bildad genom sammanflödet av två
bergsfloder i Schwarzwald, flyter den från den s. k.
Donau-källan på 680 m ö. h. i en trång och djup dal genom
Schwabiska Jura och mottar i Bayern bl. a. bifloderna
Iller, Lech, Isar och Inn från Alperna och de mindre
betydande Altmü’hl och Naab från norr. Loppet är ända
in på ungerska slätten stritt, och vattnet är på hösten
och vintern klart och blågrönt. I Österrike påminner
Donau mellan Melk och Krems, där dalen kallas
Wachau, med sina skog- och vinklädda stränder, sina
kloster, slott och medeltida borgruiner om Rhendalen
ovanför Bonn. Ovan Bratislava i Tjeckoslovakien
trängs floden ihop i Porta HungaTica (ungerska
porten) mellan Leithabergen och Små Karpaterna. På
den övre ungerska slätten mottar den bl. a. alpfloderna
Leitha och Raab samt Karpatfloderna Waag och Gran.
Efter att ha brutit sig igenom Bakonyskogen [ba’kånj-]
och Nogrådbergen flyter Donau från Budapest i ett
starkt slingrande lopp mellan döda flodarmar och
träskmarker över nedre ungerska slätten till
Järnporten vid Or’sova och mottar från väster de betydande
bifloderna Drava och Sava samt från norr den ännu
större Tisza (Theiss). Genombrottet genom
Karpaterna är smalt och stritt. I Kaza’npasset är floden
blott 150 m bred, i Järnporten vid Orsova hindras
dess lopp under 2,5 km av klippor, där man blott
genom sprängningar kunnat bereda plats för en smal
och strid trafikled. Därpå flyter Donau mellan den
valakiska slätten i norr och det bulgariska platålandets
rand i söder, mottar härunder bl. a. Alu’ta, svänger i
Dobrud’scha mot norr och öster, och grenar sig efter
inflödet av Prut i tre huvudarmar, där floden bildar
ett vidsträckt delta i Svarta havet.
DEN EVIGE FÖRFÖRAREN
Don ju an (sp. uttal: dån’ choa’n). Männen med
de många kärleksäventyren har i allmänhet hört till
myternas och sagornas favoritgestalter. Man behöver
bara tänka på den japanske romanhjälten prins Genji,
Kalevalas Lemminkäinen och vår egen Oden, för att
inte tala om grekernas mest berömda gudar och
he-roer. Men utan tvivel ligger det något i Kierkegaards
påstående att det har varit den kristna kulturkretsen
förbehållet att utforma bilden av en ren
kvinnoför-förare, en kallt beräknande sensualist som med lögner
och fagra löften lockar godtrogna offer i sin fälla. Den
obotligt polygame Don Juan är motpolen till vår andre
kärlekshjälte, den lika obotligt monogame Tristan.
Båda har satt poeternas fantasi i rörelse och
inspirerat dem till en mängd mycket olikartade verk, och
båda har nått höjdpunkten av popularitet genom att
figurera i var sin opera. Att också dessa operor,
Mo-zarts Don Juan och Wagners Tristan och Isolde, har
kommit att beteckna höjdpunkter i sina mästares
produktion talar ytterligare för de båda gestalternas
värde som inspirationskällor för såväl konstnärer som
publik.
I motsats till Tristan, vars anor tycks sträcka sig
tillbaka till förhistorisk tid, är Don Juan en tämligen
sen skapelse. Vilken roll han kan ha spelat i den
spanska folkfantasin är inte så lätt att avgöra, men som
litterär gestalt framträder han först med dramat El
Burlador de Sevilla y Convidado de piedra
(Förföraren från Sevilla och Stengästen). Det skrevs omkr.
1620 av dominikanmunken Gabriel Tellez, mera känd
under sitt författarnamn Tirso de Molina, en
dramatiker som kunde sin konst i grunden och därtill var en
lärd teolog. Han var full av beundran för sin stora
samtida Lope de Vega, men själv ville han ge en ny
vändning åt ett händelseförlopp som den tidens
spanska teater tyckte mycket om: en svår syndare som blir
räddad i sista ögonblicket tack vare sin tro på nåden.
Tirso de Molina lät denna räddning utebli. Hans Don
Juan framhärdar i sitt trots ända till slutet. Han förför
kvinnor till höger och vänster, från hertiginnor till
fiskarflickor, dräper fadern till ett av sina offer,
bjuder sedan dennes staty på supé, tar höviskt emot
gästen när han mot förmodan infinner sig och lovar att
återgälda visiten i den mördades gravkammare. Där
blir det en supé på ättika och skorpioner, och den
slutar med att statyn tar Don Juan i hand och störtar
ner honom i helvetet.
Detta stycke kan kallas komedi endast i den
meningen att ondskan får sitt straff, men när det
populära uppslaget utnyttjades av italienarna försvann all
tragik ur skådespelet. Bipersonernas skämt och de
scentekniska finesser som stengästen och
helvetesfär-den gav rika anledningar till att förevisa fångade
publikens intresse och överförde det från författarens
verk till maskinmästarens. Ungefär på samma sätt
gick det i Frankrike, tills Molière tog upp ämnet och
återgav det dess allvar. Också hans stycke kallas
komedi, mest därför att alla blev glada över att äntligen
ha befriats från fridstöraren, men närmast är det en
skarp satir, riktad mot sysslolösa och hänsynslösa ari-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
