Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Don Juan — den evige förföraren - Romantikens Don Juan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DON JUAN 735
stokrater som gjorde vad de behagade utan att ägna
en tanke åt vad de utsatte sin omgivning för. Don Juan
är tapper och belevad, men hans goda maner väger
lätt i jämförelse med hans monstruösa fräckhet, som
vid behov också kan anlägga hyckleriets mask. I sina
förtroliga samtal med betjänten avslöjar han sig som
en renodlad nihilist, en libertin i 1600-talets dubbla
betydelse av fritänkare i religionen och fribytare i
moralen.
Händelseförloppet är ungefär detsamma i Molières
stycke och abbé da Pontes libretto till Mozarts opera.
Om Molière gav temat dess litterära fulländning, så
höjde Mozart det till en högre dignitet genom sin
musik. Det är den som äntligen låter Don Juans vinnande
egenskaper komma till sin rätt. Hans makalösa
vitalitet får ett poetiskt skimmer över sig, som inte
fördunklas av den demoni för vilken Mozartmusiken är en lika
trogen tolk.
Romantikens Don Juan
Mozarts Don Juan, som första gången uppfördes i
Prag 1787, är en skapelse av sitt sekels spiritualitet
och frivolitet, men också av dess sensibilitet, som var
så stark att den lätt slog över i skräckromantik. I stort
sett var den Don Juan-gestalt redan färdig som sedan
skulle komma att sysselsätta 1800-talsromantikernas
inbillning. Det är alldeles i sin ordning att en av denna
romantiks skarpaste tänkare, Kierkegaard, valde just
Mozarts Don Juan för att personifiera det estetiska
människoideal han ville fixera och därmed övervinna.
De mindre djupsinniga tog lättare på Don Juans
karaktär och framställde honom fortfarande som en
inte alltför komplicerad kvinnojägare. Men hans
outtröttliga jagande gällde inte längre enbart troféer utan
uppspårandet av Den Enda, en typiskt romantisk
konstruktion, eller dövandet av en leda som tog
oändlighetens proportioner. Don Juan blev ett motstycke
till Faust. Liksom Faust inte drevs av nyfikenhet utan
av sanningstörst, så var det inte njutningslystnaden
utan skönhetstörsten som drev Don Juan till hans
ständiga erövringar. Då skönheten för de
romantiker som hyllade honom inte bestod i klassicismens
upphöjda lugn utan i starkast möjliga sensationer,
måste Don Juan alldeles följdriktigt oförtrutet jaga
efter nya sådana. Att räkna upp alla de författare och
musiker som har behandlat ämnet skulle bli för
vidlyftigt, så många är de. Den mest berömde av dem,
lord Byron, har lagt in mer i sin Don Juan än vad
medtävlarna förmådde. Här blir själva kvinnojakten
i viss mån undanskymd av satiren: det omfångsrika
eposet är en skarp vidräkning med det dåtida
samhällslivet, man kan nästan säga med allt samhällsliv
överhuvud taget.
Senromantikerna lade gärna tonvikten på det
tragiska momentet, på det hopplösa i Don Juans
situation och den dystra ålderdom som väntade honom för
I Mozarts opera äger Don Juan en strålande vitalitet och
tjuskraft. Rollen är lika krävande som tacksam: den fordrar av
sångaren inte bara en glansfull och smidig baryton och stor
musikalitet utan också en dominerande scenpersonlighet,
manlig charm, dramatisk talang och vackra ben. En av de bästa
Don Juan-framställarna var den portugisiske sångaren
dundrade, som gästspelade över hela världen (även i Stockholm).
Ovanstående etsning av Max Slevogt visar d’Andrade då han
framför den gnistrande champagne-arian.
den händelse att Stengästen inte uppenbarade sig och
satte stopp för hans bana när den hade nått zenit.
Andra byggde på den variant av legenden där Don
Juan ångrar sitt lättsinne och slutar sitt liv som
botgörande eremit. I den skepelsen skymtar han i
Almqvists Ramido Marinesco, en dramatisk dikt om Don
Juans son, som råkar ut för olyckan att ideligen
förälska sig i sina halvsystrar.
På senare tid tycks Don Juan ha mist en god del av
sin trollmakt över poeterna och deras publik. Själva
typen har fått något lätt antikverat över sig, antingen
det nu beror på ändrade moralbegrepp, ändrade
sociala förhållanden i samband med
kvinnoemancipationen eller andra mindre påtagliga orsaker. På våra
nordliga breddgrader har han för övrigt aldrig riktigt
hört hemma. Det ser ut som om medelhavsklimatet
vore gynnsammast för honom. Där har han i olika
skepnader alltid väckt männens avund genom att våga
förverkliga deras erövrardrömmar och kvinnornas
hänförelse genom att inte intressera sig för något
annat än dem.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
