Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dostojevskij, Fjoder — lidandets diktare - Den ryska fromheten - Drottningholm — Versailles i fickformat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DROTTNINGHOLM 739
han upp kriminella motiv, som i Brott och straff (el.
Raskol’nikov, 1866). Svaret på de dunkla frågorna
fann han i den allt överskuggande idén om lidandet.
Själv hade han fått pröva på det mer än de flesta, och
det menade han att det ryska folket också hade gjort.
I denna uppfattning av lidandet som på en gång det
centrala i människans tillvaro och villkoret för
hennes frälsning såg Dostoj evskij kristendomens sanna
innebörd, och det var den han ville slunga fram som
en utmaning mot den från Västeuropa importerade
vulgäroptimismen.
Mycket kan förefalla motsägelsefullt i Dostojevskijs
författarskap, där det myllrar av hysteriker och
epi-leptiker, vällustingar och förbrytare, grubblare och
helgon med eller utan mask. Men Dostojevskij var
varken teolog eller filosof, även om många har velat
göra honom till det, utan konstnär och psykolog. Om
intrycket av hans verk ibland blir kaotiskt, beror det
på att han ville skildra människolivet i hela dess
oändligt sammansatta rikedom, och framför allt det
inre livet. Idéerna får alltid gestalt i och genom
individuella människor med alla deras gåtfulla motsägelser,
och konflikterna -— de inre och de yttre — ger
upphov till ett våldsamt dramatiskt händelseförlopp.
Därför kan också vem som helst med behållning läsa hans
romaner, om inte annat så för spänningens skull. Både
Brott och straff och Bröderna Karamasov är till det
yttre uppbyggda som goda detektivromaner.
En sida ur originalmanuskriptet till romanen Onda andar (även
utgiven under titeln Demonerna). Sidan återspeglar något av
den feberaktiga intensiteten i Dostojevskijs verk.
VERSAILLES I FICKFORMAT
Drottningholm, som ligger på Lovön strax
utanför Stockholms stads gräns i väster, vid en smal
fjärd av Mälaren, är ett av de vackraste bland Sveriges
kungliga lustslott. Det började byggas 1662 för
änkedrottning Hedvig Eleonora av Nicodemus Tessin d. ä.
i fransk-klassisk stil med en viss anslutning till
svenska traditioner; så är t. ex. yttertakets svängda
konturer lånade från Riddarhuset. Det stora bygget med
sin praktfulla inredning tog lång tid och fullbordades
först av den yngre Tessin, som också anlade den
stilstränga »franska parken». Till våra ståtligaste
barockrum räknas det monumentala trapphuset med
sina marmorstatyer av Apollo och sånggudinnorna,
utförda av holländaren Nicolaes Millich. Bland svenska
konstnärer som medverkat vid gemakens dekorering
märkes Johan Sylvius, som målat flera plafonder,
och Karl XI :s hovmålare Ehrenstrahl, som smyckat
ett helt rum från golv till tak med allegoriska
målningar, den s. k. Ehrenstrahlska salongen.
Lovisa Ulrika, som fick Drottningholm i gåva som
nygift 1744, lät påbygga flyglarna och inreda sina rum
i tidens stil, men till övervägande del är slottets
interiörer bevarade i sitt ursprungliga skick. Invid slottet
byggdes på 1760-talet en teater, som ännu har i behåll
sin inredning med scenmaskineri och dekorationer
från 1700-talet. Den återställdes varsamt 1922, och i
rummen kring scen och salong har ett teaterhistoriskt
museum anordnats. Drottningholmsteatern har nått
Den praktfulla fasaden på Drottningholms slott, sedd från
den stilstränga »franska parken». Slottet har blivit kallat
»Sveriges Versailles» — ett Versailles i fickformat, men vackert i
proportionerna och stilfullt i sin inredning.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
