Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dostojevskij, Fjoder — lidandets diktare - Den ryska fromheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
738 DOSTOJEVSKIJ
skijs far var militärläkare, gifte sig rikt och köpte ett
gods. Han var en hustyrann och slavdrivare, som till
sist blev mördad av ett par hämndlystna livegna. Det
outplånliga minnet av denna familjekatastrof går igen
i det fadermord som bildar stommen i Bröderna
Kara-ma’sov (1879-80). De epileptiska anfall
Dostojev-skij själv led av sätter sin prägel på mycket i hans
författarskap, främst på huvudpersonen i Idioten
(1868), den i sin barnslighet geniale, helgonlike furst
Mysjkin, som har samma åkomma att tacka både för
sitt främlingskap bland människorna och för sina
ögonblick av övernaturlig klarsyn. Men kanske
betydde avrättningskomedin och fångenskapen i Sibirien
ännu mera. Gång på gång skymtar det fram att den
som så omedelbart har sett döden i vitögat har fått
en visdom som är andra förmenad. Och det intima
kamratumgänget med samhällets värsta slödder,
skildrat i romanen Döda huset (1861—62), måste medföra
lika revolutionerande verkningar vid bedömandet av
medmänniskorna och samhällslivet.
Dostojevskij hade själv alltid dålig ekonomi, delvis
beroende på hans ödesdigra spelpassion och allmänna
oförmåga att sköta pengar. Men varken hans egna
erfarenheter eller hans starka medkänsla med de
förtrampade hade gjort honom hågad för sociala
om-störtningar. Det hade han inte varit ens under sin
ungdom. Som en ödets ironi ter det sig att den när-
Fjodor Dostojevskij. Målning av W. G. Perov. Ett ryskt
ansikte sådant man gärna tänkte sig det under 1800-talet, en
adelsman och en intellektuell med musjikens ödmjuka resignation
i blicken, ett ansikte märkt av lidande, kanske också av laster,
men framför allt av inre konflikter — det är inte underligt att
omdömena om Dostojevskijs person har blivit en provkarta
på oförenliga motsättningar.
maste anledningen till Dostojevskijs häktning var att
han hade läst upp ett brev från en kritiker som han
egentligen avskydde för hans ateism och
västerländska utvecklingstro. Sådana tendenser fann Dostojevskij
till övermått redan hos sina »medbrottslingar», och
mycket mer i den vägen skulle han råka på längre
fram, ofta i förening med brutal cynism och desperat
nihilism. Den sortens revolutionärer, i mångt och
mycket föregångare till senare tiders bolsjeviker,
skildrade han med frenetisk skärpa i romanen Onda andar
(1871—72). Själv stod han från början långt närmare
den panslavistiska riktning som dels motverkade och
dels påverkade revolutionärerna. Dostojevskijs
kärlek till Ryssland slog med tiden över i ren chauvinism.
Mest av det skälet blev han under sina sista år hyllad
som en stor profet och hedrad med en nära nog
furstlig begravning.
Den ryska fromheten
Dostojevskijs nationalism hängde samman med
hans religiositet, så att man knappast kan avgöra var
den ena börjar och den andra slutar. Han menade att
ryssarna bäst hade fattat kristendomens väsen och
därför var kallade att rädda världen. Hans största
roman, Bröderna Karamasov, där en spänningsfylld
idévärld tar gestalt i oförglömliga personer och
händelser, tillkom ungefär samtidigt med hans våldsamma
politiska agitation. Med tanke på den saken kan man,
om man så vill, låta gubben Karamasov representera
det gamla förfallna Ryssland, det som måste dö,
fastän, som Dostojevskij uttryckligen säger ifrån, mord
aldrig kan vara tillåtet. Den som verkligen mördar
honom är hans oäkta son Smerdjakov, inkarnationen
av en bestialitet som till på köpet är sjuk och försedd
med en tunn fernissa av västerländsk kvasifilosofi, en
vrångbild av vad den högfärdsgalne epileptikern har
uppsnappat från sin halvbror Ivan, den idealistiske
ateisten med ett av grubbel förlamat handlingsliv.
Något gammalryskt vilar också över den impulsive
livs-dyrkaren Dmitri, mannen med hjärta, även om det är
tygellöst. Båda dessa bröder anser sig medskyldiga till
mordet, därför att de i hemlighet har önskat faderns
död. Den som är oskyldig är Aljosja, »den rene
ynglingen» som kanske kan utvecklas till ett helgon —
fast ingen vet vad Dostojevskij i den planerade
fortsättningen skulle ha gjort av denna gestalt, vari han
hade ämnat skildra det nya Ryssland han hoppades på.
Av central betydelse är två mera fristående partier:
legenden om storinkvisitorn, där den tragiska
konflikten mellan evangeliernas anda och varj e form av
maktutövning framställes med ojämförlig mångsidighet
och kanske också mångtydighet, och star jets Sosimas
samtal och predikningar, ett koncentrat av rysk
fromhet sådan Dostojevskij uppfattade den.
Ondskan och den därav uppkomna skuldkänslan
sysselsatte ständigt Dostojevskijs tankar. Gärna tog
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
