Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dräkt — ur klädedräktens historia - Endast barbarerna hade byxor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DRÄKT 741
Kungen
Ludvig
Kung Ludvig
Ovanstående teckning av den engelska författaren W. M. Thackeray, som även var en god karikatyrtecknare, skulle mycket
väl kunna ha underrubriken: Kläderna gör mannen. Den framhäver obarmhärtigt hur mänsklig skröplighet med
klädedräktens hjälp kan förvandlas till gudomligt majestät. Teckningen är en parodi på Hyacinthe Rigauds berömda porträtt av »Kung
Sol» (jfr ill. till Ludvig XIV).
väldiga vidder, som eljest skulle legat öde, och där
handeln med djurskinnen knöt samman folken och
skapade nya vägar för kulturens spridning.
Endast barbarerna hade byxor
Ännu går många miljoner av jordens människor
utan kläder, kanske med ett höftskynke, och andra
nöjer sig med en svepklädnad som indonesiernas
sa-rong. Intet plagg är så svårt att bära som en
svepklädnad, när detta utvecklat sig till skön konst, såsom i
fråga om grekernas och romarnas hima,tion och toga.
Svepdräkten är i sådana fall ett verkligt lyxplagg,
bäraren måste röra sig långsamt och värdigt,
kroppsarbete är uteslutet. Romarna gjorde i sina togor ett
magnifikt intryck, och man kan studera de konstrika
vecken på bevarade statyer. För dem var det endast
barbarerna som hade byxor, och sådana var t. o. m.
förbjudna under en tid i Rom. Men även långt senare
har den svepta klädnaden spelat en viss roll. Man kan
förstå den omsorg som antikens folk nedlade på sin
klädsel då man tänker på hur kvinnorna på 1800-talet,
när de stora schalarna blev moderna, fick ta lektioner
i rätta sättet att bära dem för att röra sig vackert
med schalen draperad på olika sätt.
Klädedräkten växer fram ur vissa enkla
grundformer som ännu kan finnas i bruk hos primitiva folk
och som relikter i vårt eget dräktskick. En sådan är
djurhuden eller tygstycket med ett hål för huvudet
och med de båda halvorna skyddande bärarens
fram-och ryggsida. Samma konstruktion har mässhaken i
våra kyrkor ännu i dag. Hopsydd i sidorna växer den
ut till kofta och kolt. Denna enkla kolt- eller
skjort-form är grundtypen för alla mera utvecklade
dräktformer.
När det enkla dubbelvikta tygstycket försågs med
ärmar, var skjortan eller kolten skapad. Den kom att
spela en huvudroll i dräktens historia och är
utgångspunkten för den ännu gängse europeiska dräkten för
både man och kvinna. Skillnaden mellan de båda
könens dräkter har för övrigt stundom varit nästan
obefintlig. Ofta har också männen, liksom fallet är bland
primitiva folk, burit mycket dyrbarare dräkter än
kvinnorna, både vad tyger, spetsar och smycken
beträffar.
Byxoma har på samma sätt vuxit fram från olika
utgångspunkter. En sådan är det kläde som drogs
mellan benen och knöts fast kring midjan, varvid
tyget så småningom syddes ihop på benens utsidor.
Plagget består då fortfarande av ett stycke tyg med
sömmar som visar detta ursprung. En annan
utgångspunkt är benskydden eller holkarna, som blivit
strumpor, hosor och hela byxben, tills de kunnat snöras eller
knytas fast i midjan. Det heter fortfarande »ett par
byxor» som ett minne från den tid, då plagget bestod
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
