Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Egypten — pyramidernas och faraonernas land - Några drag ur Egyptens senare historia - Egypten väcker nytt intresse - Egyptisk nationalism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
772 EGYPTEN ___________________________________________
Några drag ur Egyptens senare historia
Man har sagt, att begreppet Egypten låter
sammanfatta sig i fyra byggnadsverk: forntiden i pyramiderna,
det hellenistiska Egypten i Faros (Alexandrias antika
fyrtom), den arabisk-islamitiska tiden i Ashar-moskén
och det nya Egypten i Assuandammen.
Det äldsta Egypten, vars historia skildras utförligare
nedan, var ett inom sig slutet, starkt isolerat land. Från
olika håll inträngande folk tog visserligen då och då
väldet över delar av Egypten, men snart fördrevs de
eller assimilerades. Ännu efter den persiska erövringen
525 f. Kr. bibehöll landet sin kulturella särart och
slutenhet.
Med Alexander den stores erövring 333 f. Kr.
upphörde isoleringen. Under ptoleméernas herravälde tog
grekerna ledningen. Egyptens gamla befolkning blev
en förtryckt och ringaktad underklass, och Egyptens
kultur blev hellenistisk. Alexandria blev ett centrum
för världshandeln. Dess fyrtorn, Faros, räknat som ett
av världens sju underverk vid sidan av pyramiderna,
kan framstå som symbolen för denna tids omfattande
sjöfart och handelsförbindelser.
När romarna under Julius Caesar och Augustus tog
landet i besittning, ställdes det direkt under kejsaren,
som trädde i faraos ställe. Egypten blev Roms kornbod
och kejsarens privata tillhörighet. De sista resterna
av den gamla kulturen försvann vid införandet av
kristendomen, som här utvecklade säregna former; man
kan härleda uppkomsten av eremit- och
munkväsendet till det nykristnade Egypten.
Omkring 640 erövrades landet av araberna och
införlivades med kalifatet. När detta började sönderfalla,
blev Egypten 870 självständigt. Under fatimiderna
(969—1171) upplevde det en ny storhet men måste
snart mot det kristna konungariket Jerusalem söka
hjälp av seldsjukiska trosfränder. Dessas anförare
Saladin satte sig 1171 i besittning av tronen. Hans ätt
störtades 1250 av den turkiska och tjerkessiska
livvakten, mameluckerna, vilkas välde varade, tills
turkarna 1517 erövrade landet. Under medeltiden intog
Egypten en central ställning inom den islamitiska
världen. Arabiskan undanträngde först grekiskan, senare
också det koptiska språket. Till en början fortsatte
handeln att blomstra, men mot periodens slut avbröts
förbindelserna med Europa; den indiska handeln
leddes runt Afrika, och Egypten sjönk under det turkiska
herraväldet ned i fattigdom och avfolkades. Landet
utsögs under förtrycket av den mameluckiska
krigar-kasten, vars inflytande förblev starkt, trots att en
turkisk pascha residerade i Kairo.
Egypten väcker nytt intresse
Med Napoleons tåg till Egypten 1798 börjar en ny
tid för landet. Europas intresse vändes åter hit,
studiet av dess fornminnen och tolkningen av dess
forn-språk placerade Egypten i centrum för det historiska
intresset. Fransmännens fördrivande räddade blott
tillfälligt landet åt Turkiet. Ett allmänt blodbad på
mameluckerna, som den nye turkiske guvernören
Muhammed Ali 1811 lät anställa, gjorde honom till herre
över Egypten, och på 1830-talet förvandlades Egypten
till ett arvland för hans dynasti, till en början
visserligen under turkisk överhöghet. Europeiskt kapital
kom in i landet; järnvägar anlades, och åkerbruket
främjades genom väldiga dammanläggningar (Barrage
du Nil vid Kairo från 1835). 1856 beviljades
koncession för F. de Lesseps’ kanalbolag, som 1869 kunde
inviga Suezkanalen. Härmed var Egypten åter ett land
med världsekonomisk betydelse, och sedan England
1875 kommit i besittning av kedivens aktier i
kanalbolaget, dröjde det blott till 1882, innan britterna av
omständigheterna tvingades att ockupera Egypten.
Till 1914 var nu landet en engelsk lydstat. Väldiga
bevattningsanläggningar (Assuandammen från 1898)
ökade landets produktion, Alexandria och Port Said
blev moderna storhamnar. Första världskriget
medförde att Egypten också formellt skildes från Turkiet
samt 1922 blev ett »suveränt» kungarike, där dock
England fortfarande beskyddade Suezkanalen och
hade ett stort inflytande på politik och framför allt
ekonomi. Under det andra världskriget var Egypten en
av Englands viktigaste baser; det var härifrån de
italienska kolonierna i Nordafrika erövrades. Formellt
deltog emellertid Egypten, som 1936 ingått en
militärallians med England och därvid fått sin självstyrelse
bekräftad, icke i kriget, ehuru de tysk-italienska
trupperna hösten 1942 stod blott en dagsmarsch från
Alexandria och Kairo.
Egyptisk nationalism
1946 började på egyptisk begäran förhandlingar om
en revision av bestämmelserna i 1936 års avtal. Dessa
bröt dock samman i januari 1947, och en egyptisk
begäran hos F. N:s säkerhetsråd om omedelbar och
fullständig evakuering av de i landet förlagda brittiska
trupperna ledde ej till något resultat. 1951 kom det
till antibrittiska oroligheter i hela Egypten och till
krigsliknande sammanstötningar i själva
Suezkanal-trakten. Oroligheterna som leddes av arabiska
nationalistiska kretsar främjade landets tilltagande
radikalisering och försvagade kung Faruks ställning. Hovets
tvist med parlamentsmajoriteten och konungens
oförmåga att rensa staten från korruption ökade det
allmänna missnöjet även bland officerarna. Efter en
militärrevolt juli 1952 under general Naguibs ledning
tvangs konungen att abdikera till förmån för sin
sjuårige son och lämnade landet. Egypten blev
emellertid strax därefter för första gången i sin
mångtusen-åriga historia republik. Samma år nåddes också en
preliminär överenskommelse med Storbritannien
angående Anglo-egyptiska Sudans framtida status (se
vidare Sudan).
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
