Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Egyptisk konst — dödstempel och gravstatyer - Gamla riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
780 EGYPTISK KONST
DÖD STEMPEL OCH GRAVSTATYER
Egyptisk KONST. Det gamla Egyptens konst
kännetecknas genom årtusenden av en i stort sett
likartad formuppfattning, monumentalt högtidlig till sitt
väsen, präglad av en storslagen kraft som försmår all
överflödig utsmyckning. Den har också genom
årtusenden samma innehåll: det i döden förevigade livet.
Den egyptiska konstens rötter sträcker sig djupt
ned i förhistorisk tid. Från urtiden har bevarats
skulpturer i sten, flinta och lera vilka uppvisar drag som
är typiska för stenålderskonsten också på andra håll.
Men redan under den fjärran tid, 4000 f. Kr., då de
första stora riksbildningarna skymtar (thinitisk tid)
träder den egyptiska bildkonsten fram med
karakteristiska grunddrag som kom att bli bestående
genom hela dess utveckling. Den egyptiska reliefens
formprinciper är fullt utvecklade på den thinitiske
härskaren Narmers sminkpalett. Bildytan är klart
uppdelad i horisontella skikt, allt djupperspektiv
saknas; djup anges genom över- och underplacering av
figurerna. I bilden av Narmer är den egyptiska
reliefens schema för människoframställning för första
gången konsekvent genomfört, en stiliserad
sammansättning av kroppens olika skådeytor, syftande till
största möjliga tydlighet, icke till naturalistisk
avbildning. Man ser sålunda huvudet i profil men med
ögat helt återgivet framifrån, bålen är tecknad en face
men smalnar nedåt för att övergå i de rent
profil-ställda benen. Denna »kombinerade gestalt» finns
också hos andra primitiva konstkulturer men har
ingenstans utnyttjats med sådan konsekvens och
konservatism som hos egyptierna. Den skänker åt deras
relieftavlor och väggmålningar en inre fasthet i
kompositionen som är oupplösligt förenad med den egyptiska
konstens högtidliga monumentalitet. Samma
principer gäller också för statyskulpturen, utarbetad inom
stenblockets slutna konturer och med en strängt
frontal och symmetrisk hållning som strävar till uttryck
för upphöjd ro och tidlöst förblivande.
Detta är emellertid en stil skapad av faraoner för
faraoner: »den var deras och gudarnas officiella
bildspråk» (Strömbom), som i abstrakt förenkling
framträdde i hieroglyfskriften och som hörde evighetens
rike till. Det fanns i Egypten också en konst på ett
annat socialt plan och av annan natur: en
livsbejakande och naturnära konst med en varmare och mera
mänsklig inställning, även om den i stor utsträckning
fick tjäna dödskulten. Den blomstrade utanför
faraonernas och prästernas hieratiska värld, hos de
vanliga människorna; i skulptur och måleri och
konsthantverk skildras här naturen och människornas liv i
arbete och vila. Men även över denna folkliga konst
med dess realism och impressionism vilar ett drag av
tidlöshet, uttryckt genom en från den hieratiska
konsten återspeglad stilisering.
Gamla riket
I Egypten är skulpturen arkitektonisk och
arkitekturen skulptural — den stora bildhuggarkonsten är
oupplösligt förenad med arkitekturen. Den bevarade
arkitekturen tillhör huvudsakligen den hieratiska
världen: den består av gravar och tempel, och för
Egypten typisk är kombinationen kungagrav och
döds-tempel. Den förhistoriska byggnadskonstens material
var nästan helt och hållet trä och lera. Enligt
forn-egyptisk tradition var farao Soser, som inledde den
tredje dynastin (omkr. 2900 f. Kr.), den förste som
byggde i sten. Hans gravtempel vid Sakkara visar
reff-lade kolonner som har en märklig likhet med den
do-riska stilen men som säkerligen är kopior i sten av
träkolonner omklädda med papyrusstjälkar. De
typiska »kolonnordningar» som utbildades redan på ett
tidigt stadium i stenarkitekturen byggde alla på
monumentalt stiliserade växtmotiv: palm-, lotus- och
papyruskolonner. I all sin tyngd och slutenhet ger det
egyptiska templet inte intryck av ett organiskt
samspel av konstruktiva krafter. Snarare är det en starkt
stiliserad natursymbol. I Sahures dödstempel bär
kolonnstammarna med sina kapitäl av blommor och
bladkronor ett tak som föreställer stjärnhimlen, och golven
är bemålade med vattendammar och vassbänkar med
fåglar. Det finns dock byggnadsverk av långt
strängare monumentalitet, såsom portbyggnaden till
Chefrens gravtempel, där de väldiga takbjälkarna av sten
bäres av fullständigt osmyckade fyrsidiga monoliter
av skär granit som reser sig ur golvet av vit alabaster.
Framför pelarna stod ursprungligen statyer som i
absolut likformighet upprepade samma motiv.
Men det var i de stora pyramiderna som
evighets-symbolen och den abstrakta arkitekturidén fick sitt
mest gigantiska och koncentrerade uttryck. De ter sig
som delar av landskapet i form av kristalliniska
bergsformationer, och detta intryck måste ha varit ännu
starkare på en tid då de ännu hade kvar sin beklädnad
av polerad kalksten, varav en hätta är bevarad på
toppen av Chefrens pyramid. Till pyramiderna anslöt
sig dödstempel med murar utan öppningar och med
gårdar, korridorer och kamrar utsparade i en massiv
murmassa i det inre. Runt omkring låg mindre
pyramider och mas’tabor (stormannagravar) strikt
ordnade längs gator som en dödens stad.
Från gamla rikets gravar har bevarats otaliga
skulpturverk i sten och trä, i vilka man finner en
stilskiftning från upphöjt majestät — t. ex. i Sosers staty
och i den berömda ur klippan uthuggna jättesfinxen vid
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
