Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Einstein, Albert — relativitetsteorin och dess skapare - Hur relativitetsteorin uppställdes - Även rum, tid och energi är relativa begrepp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EINSTEIN 785
ej sägas ha slagit helt igenom förrän 1919, då den fick
en sensationell bekräftelse genom vissa astronomiska
mätningar, till vilka vi nedan återkommer. Under
senare år har teorin fått så många ytterligare
bekräftelser - speciellt genom observationer på laddade
elektriska partiklar - att dess giltighet numera är ställd
utom allt tvivel. I själva verket uppträder olösliga
svårigheter, om de av Einstein formulerade ekvationerna
inte skulle gälla.
Enligt den klassiska mekanikens
relativitetsprin-cip är all rörelse relativ; man måste ju ha ett fast
jämförelsesystem för att kunna bestämma en absolut
rörelse. Likaså blir alla mekaniska lagar oförändrade,
vare sig de hänförs till ett stillastående system eller
till ett som befinner sig i likformig rörelse. Ombord
på en båt som rör sig rätlinjigt med jämn hastighet
gäller samma mekaniska lagar som på torra land.
Även rum, tid och energi är relativa begrepp
Det negativa resultatet av Michelsons experiment
ledde Einstein vidare till hypotesen: längd- och
tidmätningar liksom mätningar av massa och energi kan
aldrig ge absoluta värden, inte därför att våra
mät-verktyg och våra sinnen är ofullkomliga utan därför
att naturen är sådan, att de erhållna resultaten beror
av den uppmätta företeelsens eller det uppmätta
föremålets liksom av observatörens och mätverktygens
tillstånd av vila eller rörelse. Hur exakt vi än kan
observera eller mäta, hur förfinade våra sinnesverktyg och
mätapparater än är — naturen är sådan, att vi
aldrig kan komma fram till det absoluta. Våra fysikaliska
mätresultat är relativa och betingade av förhållandet
mellan rörelsetillstånd. Det absoluta rummet och den
absoluta tiden, dessa fixa och skenbart orubbliga
föreställningar, som Newton för mera än 250 år sedan
skapade och som behärskat det naturvetenskapliga
tänkandet i mer än två sekler, har visat sig vara
tankekonstruktioner utan exakt motsvarighet i
verkligheten. I naturen existerar ingen fast, orubblig bakgrund,
ingen »världseter», ingen oberoende av människor och
naturförlopp framglidande tid, mot vilken
naturförloppen avtecknar sig. Absolut rörelse existerar ej. Detta
är grundpelaren och den första satsen i
relativitets-läran.
En annan sats - som vi nyss berörde - säger, att
ljusets vakuumhastighet är konstant, oberoende av
ljuskällans och mottagarens hastigheter, samt att den
är ett tröskelvärde, som ingen fysikalisk hastighet
kan överskrida. Med denna sats sammanhör en
formel för hastigheters sammansättning. Om i
förhållande till en punkt, A, två kroppar, B och C, rör sig
rakt mot eller från varandra med hastigheterna vx och
v2, får man inte tro, att en observatör på B (eller C)
har uppfattningen av en relativ hastighet lika med
v1 + v2 i förhållande till den andra kroppen. Enligt
Einstein gäller i stället formeln
^1 + ^2
Vrel. = –––––~
. , V, V9
C2
där c är ljusets vakuumhastighet. Har B och C
vardera hastigheten 0,75c, är den uppfattade
relativhastigheten ingalunda 1,5c utan 0,96c. Den matematiskt
initierade kan lätt verifiera, att v reL uppgår till c
om endera av cqoch v2 är c, medan den andra kan ha
vilket värde som helst ända upp till c. Om två
ljusstrålar alltså ilar mot varandra med vardera
hastigheten c = 3 • 1010 cm/sek., bestämmes
relativhastigheten inte av 6 • 1010 cm/sek. utan av c. Resultatet
blir egendomligt nog detsamma, som om den andra
strålen stode stilla i rymden!
Med nyssnämnda förhållande sammanhänger andra
egendomligheter. Först tidsförloppens beroende av
rörelseförloppen. Vidare är att märka, att alla
längdmått också påverkas av observatörens och
mätverkty-gets rörelse i förhållande till det som mätes. Då både
längd- och tidsmått ingår i varje uppmätning av en
hastighet, måste uppfattningen av en hastighet utgöra
en mera komplicerad resultant än vad som framgår
av den klassiska mekanikens mycket enkla
rörelselagar. Matematiskt kan dessa förhållanden beskrivas
sålunda. Om två referenssystem, B och C, rör sig
i-relation till varandra med rel. hastigheten v, synes för en
observatör på B måttstockar och andra längder på C
förkortade i proportionen
Exakt samma uppfattning har en C-observatör i
förhållande till längdmått på B. Vilken observatör har
rätt? Relativitetsläran svarar, att frågan är
mångtydig. Något sådant som absolut riktigt existerar
visserligen ej. Men båda har rätt och lika rätt, var och en
från sin ståndpunkt. - Samtidigt som denna skenbara
längdkontraktion äger rum, synes för B-observatören
alla C-klockor liksom andra tidsberoende förlopp på C
gå långsammare. Fördröjningen sker i proportionen
2
I :
så att t. ex. 1 sekund på en C-klocka, som observeras
från B, för B-observatören synes kräva en längre tid
än 1 sekund, om den mätes med en B-klocka. Exakt
samma relativa uppfattning har en C-observatör med
avseende på tidsberoende förlopp på B. Båda
systemen är likaberättigade, och båda observatörerna har
rätt, var och en från sin synpunkt. System som är
stillastående i förhållande till varandra, B och C, kan
jämföras med avseende på samtidighet och icke
samtidighet, men om det ena systemet rör sig i förhållande
till det andra, blir samtidighet liksom tidsföljd
rela
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
