Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ekelöf, Gunnar — en stor modern lyriker - Från »självmordsdikt» till ny frihet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
____________________________________________________________________________________ EKELÖF 7g I
lande till Sverige är ett slags hatkärlek: hat till allt
slags förmyndarmentalitet - den ofta citerade dikten
»Till de folkhemske» - och kärlek till lövprasslande
höstnätter och melankoliska lappländska sjöar. Han
är en självmedveten särling som ändå drömmer om att
utplåna sitt jag, och hans modersmål är både folkvisan
och den stora orkestrala kompositionen. Överhuvud är
det svårt att inringa honom annat än med en serie
motsatser, men i sista hand är det ändå hopplöst att
försöka fånga honom på det sättet. Det väsentliga med
Gunnar Ekelöf är nämligen att han alltid odlar
motsatserna för att nå ut över dem, att hans diktning i
alla dess skiften är en sång »om någonting annat».
I denna mening är den på en gång oföränderlig och
ständigt ny.
Från »självmordsdikt» till ny frihet
På sätt och vis utnyttjar Ekelöf hela sitt register
redan i Sent på jorden (1930), en av 1900-talets
märkligaste debutböcker och en milstolpe i den svenska
modernismens historia. Men här spelar han ut sina
resurser i explosionens eller sabotagets form, i vad han
själv har kallat en »självmordsbok». Det var en
tidskris som fick uttryck i dessa ångestfyllda dikter från
de europeiska illusionernas dödsår, men först och
främst var det ett personligt nödläge som krävde
radikala botemedel. »Ge mig gift att dö eller drömmar
att leva», heter det i slutdikten.
I de samlingar som följde mellan 1934 och 1938
prövade Ekelöf olika »drömmar»: i Dedikation en
medveten profetisk förhävelse, i Sorgen och stjärnan en
vemodsmättad romantik, i Köp den blindes sång bl. a.
ett återvändande till tidiga minnen. Dessa samlingar
rymmer många dikter av stor skönhet, men sitt
definitiva format avslöjade Ekelöf i en ny grupp på tre
samlingar, utgivna under tioårsperioden 1941-51. Av
dem är den första, Färjesång, skaldens stora uppgörelse
med jaget och drömmarna: en strängt behärskad och i
jämförelse med hans tidigare lyrik skenbart torr bok,
som emellertid har en sprängande vitalitet och ett
alldeles nytt lugn - ett lugn fjärran från både ångest,
självförhävelse och vag längtan: »Att varken vända
eller återvända. / Att varken ha förlorat eller
vunnit. - / Det stora återtåget är till ända.» I en uppsats,
som något senare infördes i prosaboken Utflykter,
redogjorde Ekelöf vid samma tid för sin nya insikt:
En diktares första uppgift är att bli lik sig själv, att
bli människa. Hans första plikt — eller snarare hans
bästa medel att komma fram till detta — är att erkänna
sin obotliga ensamhet och meningslösheten i sin
vandring på jorden. Det är först då han kan rycka undan
alla kulisser, dekorationer, förklädnader från
verkligheten . . . Det är meningslösheten som ger livet dess
mening.
Så skriver Ekelöf under de följande åren Non
ser-viam och Om hösten. Där utvecklar han en flödande
rikedom, en mångsidighet och en lyrisk glans som inte
Gunnar Ekelöf — mystikern och rationalisten, vars
diktningtycks omspänna oförenliga motsatser — en diktare av den
svåra skolan, som kan skriva en lyrik så frisk och enkel som
en folkvisa.
många av våra skalder har nått upp till. Hans register
är väldigt. Vid den ena polen finns en ytterlig
enkelhet, som i många av Ekelöfs miniatyrer ter sig på en
gång daggfrisk och magiskt fjärrtonande:
En vas full av ängsblom
är tysta ensamheten:
Jag vet en liten stuga
i skogarna långt bort.
Jag kommer genom gräset
som ligger vått av natten.
Där står den mörk och ensam.
Jag öppnar tankfullt dörrn
— och står en stund och ler åt
att allting är som förut.
Jag kränger av mig mesen
och börjar göra eld.
Men höjdpunkterna är en serie lyriska
kompositioner i stort format, mäktiga fantasier över
livsväsent-liga teman. Dit hör t. ex. »Emigranten», »Absentia
animi», »Samothrake» och »Röster under jorden». Där
lever både den nya frihetskänslan och behovet att
fullfölja avklädningen av verkligheten. Att följa dem i
deras brytningar och samspel är ett av de största
äventyr, som den moderna svenska litteraturen kan
erbjuda.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
