Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elektricitet — från bärnstenen till generatorn - Isolatorer och ledare - Hur leidnerflaskan kom till - Franklins farliga försök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELEKTRICITET 799
Ovanstående teckningar återger ett par scener från de elektriska experimentens barndom. T. v. konstaterar Luigi Galvani vid
dissektion av en groda att musklerna reagerar när han berör dem med dissektionskniven. Han drog slutsatsen att orsaken härtill
var elektricitet. T. h. frambringar Alessandro Volta elektriska gnistor genom att förbinda ändarna av två trådar, anslutna till
den av honom uppfunna’s. k. voltastapeln. Båda herrarna är lika välklädda. De vita laboratorierockarna tillhör ett senare skede.
citeten från en laddad kropp, vilket däremot en
metalltråd gjorde.
Till dåliga ledare eller goda isolatorer hör luften.
Tack vare denna dess egenskap kan man till elektriska
luftledningar använda blanka metalltrådar utan att
omge dem med något isolerande hölje. Däremot
erfordras god isolering i alla de punkter där
ledningstrådarna uppbäres eller understödjes. Oftast används
härvid porslin. Vid tillverkning av elektriska
isole-ringsartiklar utnyttjas numera i stor utsträckning
även bakelit.
Hur leidnerflaskan kom till
Att även en människa kan laddas med elektricitet,
visade en fransk professor genom att lägga sig i ett
isolerande nät av silke, som höll kvar den elektriska
laddningen. Sedan han uppladdats, kunde man dra
gnistor ur hans händer och hans ansikte. Att en gnista
kunde framlockas ur ett mänskligt väsen var något
så oväntat, att de som första gången bevittnade det
kände en våldsam skräck.
Denna hemlighetsfulla elektriska kraft kunde
åstadkomma fruktansvärda slag, det fick en holländsk, i
Leiden bosatt fysiker erfara. Han hade kommit på den
tanken, att man skulle kunna samla upp i en flaska
de laddningar som en elektricitetsmaskin alstrade
genom att medelst en lång spik leda ned dessa i en
vatten-fylld flaska. Vid ett tillfälle, då en god vän till honom
vevade maskinen och han själv höll flaskan i ena
handen, råkade han med den andra beröra spiken. Han
fick då en så våldsam stöt, att han enligt sin
försäkran inte skulle göra om försöket, även om
Frankrikes kungakrona gåves honom som belöning. Den
anordning han använt fick namnet leidnerflaskan; den
kallas även kondensator på grund av sin förmåga att
kunna samla eller kondensera stora
elektricitetsmäng-der. Detta syfte uppnås ännu bättre, såsom man
sedermera fann, om vattnet ersättes med stanniol, tunna
blad av tenn, som både in- och utvändigt bekläder
flaskan. Sätet för den elektriska energiuppsamlingen är
härvid själva glasväggen, isolatorn som skiljer de båda
beläggen åt. Leidnerflaskan är urtypen för de
konden-satorer som används i radioapparaterna.
Franklins farliga försök
Är 1752 lämnade Amerika sitt första bidrag till
elektricitetens historia genom Benjamin Franklin (se
d. o.), även berömd såsom statsman och förkämpe för
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
