Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elektricitet — från bärnstenen till generatorn - Franklins farliga försök - Blixt och dunder - Vad två par silkesstrumpor avslöjade - Glas- och lackelektricitet - Varför man även talar om positiv och negativ elektricitet - Den nutida uppfattningen om elektricitetens uppkomst och rörelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
800 ELEKTRICITET ________________________________________
Amerikas oavhängighet. Han lyckades bevisa vad man
redan förut misstänkt, att blixten är en gnista av
väldiga dimensioner. En åskvädersdag släppte han upp
en drake, som var bunden vid ett snöre, vilket nertill
fasthölls medelst ett isolerande sidenband. När han
närmade fingret till en vid snöret fastknuten nyckel,
slog en gnista över. Snöret hade blivit vått genom
regnet och kunde därför leda ned elektriciteten från
åskmolnet. Försöket var ingalunda ofarligt. En rysk
fysiker som någon tid därefter ville på liknande sätt
studera åskfenomenet dödades av den elektriska
gnistan.
Blixt och dunder
En blixt banar sig väg antingen mellan två moln
eller också från ett moln till jorden; i det senare fallet
säges åskan slå ned. Den skarpa knallen eller det
utdragna åskdundret uppkommer, då luften med
våldsam kraft kastas undan. Att åskdundret i regel
kommer efter blixtskenet, beror på att ljudet går mycket
långsammare än ljuset (se även Eko).
Franklins försök med draken gav honom uppslaget
till en värdefull uppfinning - åskledaren. Denna
består av en tjock metalltråd, som erbjuder en bekväm
och lättframkomlig väg för elektriciteten. En
åskledare måste dragas över en byggnads högsta punkter,
emedan dessa eljest är utsatta för blixtnedslag, och
den måste därjämte vara väl jordad, dvs. genom
nedgrävda metallplåtar e. d. stå i förbindelse med
fuktiga jordlager.
Vad två par silkesstrumpor avslöjade
Vid mitten av 1700-talet gjorde den engelske
fysikern Symmer en iakttagelse som blev av betydelse för
uppfattningen av de elektriska företeelserna. Han var
en mycket välklädd herre, och långstrumporna som
han bar till de sedvanliga knäbyxorna var av silke. En
gång, då han var iförd dubbla par, svarta och vita,
hördes, när han drog av dem en i sänder, ett
knastrande ljud. Då han därefter hängde upp de svarta
bredvid varandra, stötte dessa bort varandra. På
samma sätt gjorde de vita. Symmer insåg, att det var
fråga om elektriska fenomen och att strumporna vid
avtagandet erhållit elektriska laddningar genom
gnid-ningen mot varandra. Om däremot båda strumporna
samtidigt drogs av, förblev de oelektriska, så länge de
ej skildes åt.
Med stöd av dessa iakttagelser drog Symmer den
slutsatsen, att det måste finnas två slags elektricitet.
De svarta strumporna hade tydligen laddats med det
ena slaget, de vita med det motsatta slaget. Kroppar,
laddade med samma slags elektricitet, stöter bort
(repellerar) varandra, men de attraherar varandra, då
de är laddade med olika slags elektricitet. Lika stora
laddningar av motsatt slag upphäver däremot
varandras verkningar utåt. Symmer antog därjämte, att alla
föremål innehåller båda slagen av elektricitet men att
dessa, då ett föremål gnides, skils åt, varvid elektriska
fenomen uppkommer. Denna teori överensstämmer i
stort sett med den nutida uppfattningen.
Glas- och lackelektricitet
Om man (jfr Gilberts iakttagelser) med ylle eller
kattskinn gnider en bit lack, svavel, ebonit eller vissa
sorter av radergummi, får de gnidna föremålen
förmåga att dra till sig små bitar av lätta ämnen, såsom
silkespapper eller flädermärg. Samma är förhållandet
med en glasstång, som gnidits med siden.
Att emellertid lackstångens och glasstångens
elektriska laddningar är av motsatta slag, framgår av t. ex.
följande försök. En gniden lackstång närmas till en
liten flädermärgskula, som är upphängd i en
silkes-tråd. Kulan attraheras, berör ett ögonblick stången,
varvid den laddas med »lack»-elektricitet, men s t ö t e s
på grund härav omedelbart bort. Om därpå en
gniden glasstång närmas till kulan, attraheras denna
av stången. De elektriska laddningar som erhålls vid
gnidning av lack och av glas, lackelektricitet och
glaselektricitet, är alltså av motsatta slag.
Varför man även talar om positiv och negativ
elektricitet
Till skillnad från Symmer, som tänkte sig två slag
av elektricitet, förutsatte Franklin endast ett
elektrici-tetsämne, som skulle finnas i en viss mängd hos alla
kroppar. En kropp blir enligt Franklin elektriskt
laddad, om den får antingen ett överskott av eller en brist
på detta ämne. Ett överskott gav han beteckningen
plus ( + ), en brist minus (-). Enligt detta
betraktelsesätt blir t. ex. glas elektriskt laddat vid gnidning
mot siden därigenom att elektricitet flyter över från
sidenet till glaset. Sedan denna tid kallas
glaselektricitet för positiv elektricitet, och det andra slaget, som
uppkommer vid gnidning av lack, harts m. fl. ämnen,
benämnes negativ elektricitet.
Den nutida uppfattningen om elektricitetens
uppkomst och rörelse
Hur en laddning uppkommer, då två kroppar gnids
mot varandra, förklaras enligt nutida uppfattning på
så sätt, att elektro’ner (se Atomerna) kommer i
rörelse och vandrar över från den ena kroppen till den
andra. När t. ex. glas gnides med siden, blir glaset
fattigare, sidenet rikare på elektroner (man kan lätt
visa, att även rivtyget blir elektriskt laddat och att
denna laddning är av motsatt slag mot den gnidna
kroppens). Det är alltså den negativa elektriciteten
som rör sig i kropparna, medan däremot den positiva
är bunden vid själva det materiella ämnet och i
vanliga fall ej kan frigöras från detta.
Så till vida kan Franklin även i detta hänseende
sägas ha varit före sin tid, att han tänkte sig laddningar
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
