Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elisabet I — en lysande tid i Englands historia - En märklig personlighet - En lyckosam regent - Segern över »den oövervinneliga armadan» - »Jungfrudrottningen»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELISABET I 823
I sin ungdom hade Elisabet något mycket
tilldragande över sig. Hennes figur var högväxt och väl
proportionerad, hon hade öppna anletsdrag, vacker
ansiktsfärg, bruna ögon, rikt, kastanj ebrunt hår. Hon var
utrustad med goda kroppskrafter; jakt, dans och
skådespel hörde till hennes dagliga nöjen, men
därjämte var hon, när så krävdes, outtröttlig i att
fullgöra sina offentliga plikter. Till dessa hörde ständiga
resor i landet och ett årligt festtåg genom London,
varvid hon stannade för att samtala med hög och låg.
Hon strävade medvetet efter att stärka sin popularitet
och vinna stöd för Tudorernas personliga styrelsesätt.
Elisabets personliga framträdande var lika originellt
som imponerande. Hon förde ett grovt språk som en
karl, och hennes snålhet var beryktad, men
förklarlig - kronans inkomster var mycket små. Hennes
uppfostran hade letts av de yppersta lärare. Hon talade
franska och italienska flytande, hon var något
förtrogen med grekiska, och hon kunde vid behov underhålla
sig på latin med lärde män och med diplomater, som
besökte hennes land.
En lyckosam regent
Elisabets första regeringsåtgärd var att återställa
den protestantiska kyrkan i England ungefär i det
skick den hade på Henrik VHLs och Edvard VI :s tid.
Den kyrkoreform som upprättades var ett slags
mellanting mellan de olika riktningarna i samtiden.
Härigenom ville hon samla alla sina undersåtar i en
kyrklig organisation och undvika religiös splittring. Varje
engelsman var skyldig att besöka den offentliga
gudstjänsten - eljest blev det böter! I England fanns
emellertid ett parti av stränga katoliker, som inte ville
veta av Elisabets försoningspolitik. De betraktade
Elisabet såsom olaglig innehavare av tronen, såsom
»kät-tardrottningen», och såg i Skottlands drottning, Maria
Stuart, Englands rättmätiga regent. Då de sökte stöd
hos de katolska makterna ute i Europa, påven, Filip II
i Spanien och katolikerna i Frankrike, fann sig
Elisabet föranlåten att förbinda sig med protestanterna i
Nederländerna och i Skottland. Då de senare reste sig
mot sin katolska drottning, Maria Stuart, flydde Maria
över gränsen till England och råkade i händerna på
de engelska myndigheterna (1568).
Nu började en tjuguårig kamp om Maria Stuartsöde,
en fruktansvärd slitning hos Elisabet om hur hon
skulle ställa sig till den fångna rivalen. Bland
katolikerna inte bara i England utan i hela Europa följdes
Maria Stuarts öde med den mest spända
uppmärksamhet. Den ena komplotten mot Elisabets liv avslöjades
efter den andra. Slutligen blev Elisabet av sina
rådgivare bibragt den övertygelsen, att hennes eget liv
och rikets säkerhet krävde, att Maria Stuart bragtes om
livet. Så undertecknade hon efter lång tvekan
dödsdomen, och Maria Stuart fick bestiga schavotten
(1587)-
Segern över »den oövervinneliga armadan»
Året efteråt inträffade den kanske märkligaste
händelsen i Elisabets liv. Hennes antispanska politik
-hjälpen till de upproriska i Nederländerna, engelska
kaperier och adlandet av Francis Drake, som tillfogat
den spanska handels- och örlogsflottan stora förluster,
och till sist avrättningen av Maria Stuart - hade blivit
för utmanande, och Filip II sände sin stora armada
mot Englands kuster. Engelsmännen greps av en
fosterländsk iver, och många katoliker lät de nationella
hänsynen väga tyngre än de religiösa.
Försvarsförbe-redelserna skedde till stor del på frivillig väg. Enbart
Londons borgare ställde fler fartyg till förfogande än
kronan kunde åstadkomma. Drottningen uppeggade
på sitt sätt stämningen. I lägret vid Tilbury, nära
Themsens mynning uppträdde hon, sittande till häst,
iförd en glänsande rustning och med
kommandostaven i handen. Englands oförvägna sjömän med lord
Howard och Francis Drake i spetsen avvärjde det
hotande angreppet. »Den oövervinneliga armadan»
besegrades i Engelska kanalen och därmed led Filip II
sitt mest kännbara nederlag.
Armadans besegrande inledde ett nytt skede i
Englands historia, dess tillvaro som sjömakt och
handelsmakt. Segern gav lyftning åt hela nationen, och denna
tog sig också uttryck i en litterär blomstring, vars mest
strålande namn är Shakespeare. Denna glans återföll
också på drottning Elisabet. Hennes person blev
liksom symbolen för den nya tiden, och hon blev
utomordentligt populär.
»Jungfrudrottningen»
Elisabet förblev under hela sitt liv »den
jungfruliga drottningen». Friare saknades ingalunda, och de
behövde inte klaga på bristande uppmuntran. Ända in
i ålderdomen var Elisabet svag för hyllning från det
motsatta könet. Längst och kanske mest var hon
fästad vid Robert Dudley, earl of Leicester. Efter
dennes död fick drottningen en ersättning i hans styvson,
earlen av Essex. För denne unge man, knappast mer
än 20 år gammal, hyste den 55-åriga Elisabet en känsla
som synes ha växlat mellan erotisk böjelse och
moderligt överseende med ett bortskämt barn. Men det blev
en sorglig historia. Essex inlät sig i företag som
ansågs landsförrädiska och dömdes för detta till döden.
Några dagar dröjde Elisabet att underskriva
dödsdomen i förhoppning, att den dömde skulle begära nåd,
men då han var för stolt att göra detta, blev han
halshuggen (1601).
Historien med Essex kastade en dyster skugga över
Elisabets återstående liv. Hon blev melankolisk, och
krafterna avtog. Nästan med våld fördes hon till sängs
men ville inte intaga någon medicin. Den 3 april 1603
avled hon efter att genom tecken ha låtit förstå, att
hon önskade Maria Stuarts son Jakob till sin
efterträdare.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
