Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Engelbrekt Engelbrektsson — en svensk folkhjälte - Kris och fogdeförtryck - Engelbrekt går till kungs - En mäktig folkresning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
828 ENGELBREKT _______________________________________________________________________________
EN SVENSK FOLKHJÄLTE
Engelbrekt engelbrektsson. dj de
uPP-roriska stormännen på 1360-talet drev den siste
Folk-ungakonungen i landsflykt och inkallade Albrekt av
Mecklenburg, inleddes den kanske mest kritiska
perioden i Sveriges historia. In i landet strömmade
utländska herrar och köpmän och bredde ut sig på
svenskarnas bekostnad. Det var den tid då rovfåglarna slog
sig ned på bergens toppar, för att tala med en gammal
Vadstenamunk. Snart såg också stormännen sina egna
intressen hotade och sökte en ny hjälpare i Margareta,
Valdemar Atterdags dotter, som härskade över
Danmark och Norge. Så blev 1389 Nordens tre riken
förenade i en union, som brukar kallas Kalmarunionen.
Till huvudprinciperna hörde, att regent och
utrikespolitik skulle vara gemensamma och att länderna
skulle styras efter sina egna lagar och av infödda män.
Detta respekterades i stort sett av Margareta, som
också till stormännens grämelse med fast hand
återställde ordningen och näpste självsvåldet.
Kris och fogdeförtryck
Men den ljusa bilden skulle snart förmörkas av
djupa skuggor. Margareta kände sig självfallet främst
som danska, och detta satte sin prägel framför allt på
utrikespolitiken. För Danmarks gamla motsättningar
och krigiska förvecklingar med nordtyska furstar
saknade man i Sverige all förståelse. Sedan Erik av
Pommern efter fostermoderns död (1412) blivit ensam
regent, fick planerna ännu större omfattning. Hansans
tillbakaträngande och ett nordiskt östersjövälde
föresvävade honom. Hans vittsyftande politik ställde
stora krav på de förenade länderna. De utländska
fogdarna i Sverige blev allt talrikare, de svenska
stormännen fann sig undanträngda från slott och län, och
borgare och bönder suckade under ökade skatter. De
svenska rådsherrarna fick pröva på Eriks maktlystnad och
envishet, och prästerskapet retades av godtyckliga
biskopsutnämningar. Det olyckliga kriget med de
nordtyska furstarna och handelsstäderna skärpte pålagorna
än mera, samtidigt som avbrottet i handelsutbytet
framkallade en svår ekonomisk kris. Mest gjorde sig
denna kännbar i Bergslagen, där man var beroende
av järn- och kopparförsäljningen till utlandet och
sedan gammalt hade intima förbindelser med de
nordtyska handelsstäderna. Häruppe led också folket
under en av de värst beryktade fogdarna, dansken Jösse
Eriksson, som enligt den gamla rimkrönikans
agitatoriska framställning
»lät de bönder i rök upphänga
så svåra lät han dem tränga.
Deras kvinnor lät han därmed plaga
de spändes för hölass; dem skulle de draga.»
Att missnöjet först kom till utbrott i Bergslagen är
därför inte ägnat att förvåna, och kanske var dess
stridbara och härdade befolkning mest skickad att
gripa till vapen. Av största betydelse var emellertid,
att de ibland sig hade en verklig ledare, Engelbrekt
Engelbrektsson.
Engelbrekt går till kungs
Föga känner eftervärlden om den store folkhjältens
person. Hans släkt var troligen av tyskt ursprung men
svensk sedan flera generationer. Fadern, som var
frälseman, tycks ha varit relativt förmögen, och
Engelbrekt erhöll en uppfostran som anstod en frälseman.
Sannolikt fick han också i denna egenskap fullgöra
krigstjänst under Eriks tyska krig. I sin hemtrakt,
Norberg, ägde Engelbrekt flera gårdar och hyttor,
som han tycks ha skött med stor duglighet. Han åtnjöt
ett oerhört anseende, inte bara i sin hemtrakt utan i
hela Bergslagen.
När fogdeförtrycket och de ekonomiska
missförhållandena vid 1430-talets ingång blev alltmer
outhärdliga, utsågs Engelbrekt till folkets talesman hos
konungen. Konung Erik hänvisade till svenska rådet,
som efter undersökning fann klagomålen berättigade.
Engelbrekt reste nu åter till Köpenhamn med rådets
dom men blott för att finna konungen än mer
omed-görlig. »Du klagar alltid», for han ut, »gå din väg, och
kom icke mer för mina ögon!» - »Än en gång tör
jag väl komma tillbaka», lär Engelbrekt ha mumlat,
då han lämnade rummet.
En mäktig folkresning
Från by till by gick nu budkavlen och kallade
bergsmän och bönder till strid. Beväpnade med spjut, bågar
och liar samlades de kring Engelbrekt.
Midsommardagen 1434 stormades fogdeborgen Borganäs, och
sedan böljade den ständigt växande bondehären söderut.
Det ena fogdefästet efter det andra besattes med
pålitliga män eller jämnades med marken. En julidag
intågade så Engelbrekt i Uppsala, dit upplandsbönderna
skyndade för att hälsa den efterlängtade befriaren.
Tåget gick vidare genom Svealand ner i
Östergötland. Från alla håll strömmade förstärkningar till,
bönder, riddare och svenner, som greps av den
allmänna hänförelsen.
De höga herrarna i rikets råd var visserligen
missnöjda med konung Eriks despotiska styrelse, men
denna våldsamma bonderesning fyllde dem med oro
och de samlades i Vadstena för att överlägga. Mitt
under sammankomsten red Engelbrekt in i staden.
Snart stod han mitt i herrarnas krets och krävde den
oresonlige konungens avsättning. Rådsherrarna väg-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
