Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Engelsk konst — engelska katedralbyggare och målare - Nyantik, nygotik och den moderna utvecklingen - Nyare tidens bildkonst - Engelska måleriets storhetstid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ENGELSK KONST 835
med Londonutställningen 1951 där en elit av radikala
arkitekter avgav sin programförklaring under ledning
av Hugh Casson.
Nyare tidens bildkonst
Skulpturen är en konst som tycks vara främmande
för det engelska lynnet; landet har från tid till tid
frambragt enskilda bildhuggare men ingen originell
och nyskapande konstnär inom skulpturen (med
undantag av den nu verkande Henry Moore). Om
målarkonsten gäller under långa tider något liknande.
Tysken Hans Holbein, flamländaren Anthonis van Dyck,
lübeckaren Gottfried Kneller och svensken Michael
Dahl var under två hundra år de bästa målarna i
England. Som den förste infödde engelsmannen i nyare
tid vann William Hogarth omkring 1700-talets mitt
ryktbarhet inom måleriet. Han var likväl mera
uppskattad som samhällssatiriker och sedeskildrare än
som målare - intresset för konstverkets motiv har
hos den engelska allmänheten alltid varit mycket
starkt, medan förståelsen för de konstnärliga
egenskaperna, åtminstone vad bildkonsten beträffar, även
bland de högst bildade har varit mindre utvecklad. Så
har det engelska måleriet under de senaste 200 åren
till alldeles övervägande del varit inriktat på
avbildning av människor, djur (porträtten av hästar och
hundar åtnjuter i England samma intresse som
porträtten av familj och förfäder), individuella landskap,
byggnader, ceremonier och situationer (på vilket
område sportbilderna är en engelsk specialitet), medan
en skapande, fantasibetonad målarkonst med
intresset riktat på färgen och formen endast har framträtt
under vissa perioder och knappast har kunnat göra sig
gällande utan att också vädja till intresse för motivet.
Engelska måleriets storhetstid
Det engelska måleriets egentliga storhetstid, som i
huvudsak motsvarar 1700-talets senare hälft, är också
en storhetstid för porträttet. Hogarth var en kärnfull
porträttör; hans efterträdare som landets mest
uppmärksammade målare, sir Joshua Reynolds, och den
ävenledes högt skattade Thomas Gainsborough [-[gej’ns-bra]-] {+[gej’ns-
bra]+} liksom åtskilliga andra samtida konstnärer vann
också sitt anseende genom sina porträtt. Märkligt
är dessa konstnärers oberoende av den överallt
annars i Europa ledande franska samtidskonsten. Den
sega engelska traditionen fordrade ännu anslutning
till van Dycks stil, och vad Reynolds och
Gainsborough därutöver lärt av föregångare hade den förre
hämtat från italiensk högrenässans och barock, den
senare visserligen från Frankrike men av den före
hans egen tid bortgångne Watteau. Gainsborough står
för eftervärlden som sin tids störste målare i
England. Han karakteriserade sina modeller med utsökt
känslighet och takt, han målade hud och dräkter med
utomordentligt raffinemang, och han stämde sin färg
Early English: västpartiet av katedralen i Lincoln.
Perpendicular style: kapellet i Kings’ College i Cambridge.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
