Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Engelsk litteratur — siare och skalder på Albions ö - Popes tidevarv - Johnsons tidevarv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ENGELSK LITTERATUR 839
franska klassicismen var starkt, särskilt inom dramat,
som upplevde en ny blomstring med Wycherley
[oifjali], Congreve [kång,griv], Vanbrugh [vänTra]
och andra. Tidens tongivande författare var John
Dryden [drajdn], betydande dramatiker men bäst
som lyriker, satiriker och kritiker. Drydens prosa
utgör inte den minst märkliga delen av hans
författarskap; den står i sin klassiska klarhet i tydlig
motsättning till t. ex. sir Thomas Brownes [bra’on]
dunkelsköna och tankedigra filosofiska prosa som tillhör en
tidigare period.
Restaurationstidens litterära ideal och idéer
fasthål-les och efterföljes av det »augusteiska tidevarvet»
under drottning Anna i början på 1700-talet. Namnet
tolkar samtidens och den närmaste eftervärldens
beundran för denna tids klara och välsvarvade diktning,
vars främsta namn var lyrikern Alexander Pope
[på’op]. I sin prisade och citerade lärodikt Essay on
man (1732-35) gav han en populär sammanfattning
av läran på modet, den leibnitzska optimismen, som
ansåg vår jord vara »den bästa av världar». Sin
raffinerade verskonst och spirituella fantasi visade han
framför allt i sina satirer, kritiker och skaldebrev.
Pope är den centrala figuren i det tidiga 1700-talets
engelska litteratur. För eftervärlden överskuggas han
av Gullivers bittre och människofientlige skapare,
Jo-nathan Swift (se d. o.), vars stramt klara prosa
likväl präglas av samma klassicistiska stilideal.
Älskvärdare, populärare och inflytelserikare var Joseph
Ad-dison, som tillsammans med Richard Steele [stiT]
genom sina moraliska tidskrifter The Tatler, The
Spectator (1711—12) och The Guardian skapade en
ny litteraturform, som efterbildades i hela Europa
och fick en avläggare i Dalins Argus. I dessa
tidskrifter fanns humoristiska och eleganta essäer, som
behandlade moraliska och litterära frågor, men där fanns
också briljant tecknade typer, såsom lantjunkaren sir
Roger de Coverly.
Johnsons tidevarv
Switfts och ännu mer Addisons ryktbarhet visar
vilken betydelse prosan vunnit i det engelska samhället,
som allt starkare präglades av medelklassens,
borger-skapets frammarsch. Realistisk samtidsskildring blev
tidens lösen. Denna realism präglar redan helt Daniel
Defoes [difå’o; se d. o.] odödliga berättelse om
Ro-binson Crusoe (1719) liksom hans andra romaner,
vilka av samtiden ofta uppfattades som »sanna
berättelser ur livet». En av smakdomarna erkänd diktart
blev romanen dock först med Samuel Richardsons
[rit’jadsan] brevroman Pamela (1740) och dess
efterföljare, vilkas sentimentala moral rörde läsarinnorna
till tårar, medan de manliga läsarna fann större behag
i Henry Fieldings [fidding] robusta och mustiga Tom
Jones eller i Tobias Smolletts groteska humoresker.
En favorit hos bägge könen blev Oliver Goldsmiths
Restaurationskomedin gav en osminkad bild av de förnäma
klassernas cyniska och sedeslösa liv. Ovan en scen ur
Con-greves The way of the world.
Goldsmith är den förste skildraren av vardagens hemliv.
Hos honom är idyllen full av friskhet och humor, både i
romanen Kyrkoherden i Wakefield och i hans komedier.
Ovan en scen ur tredje akten av She stoops to conquer.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
