Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Engelsk litteratur — siare och skalder på Albions ö - Johnsons tidevarv - Romantikens förberedelse - Romantiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84O ENGELSK LITTERATUR
Th. B. Macaulay.
W. M. Thackeray.
George Eliot.
Charlotte Brontè.
prästgårdsidyll Kyrkoherden i Wakefield (1766). En
enorm framgång vann Laurence Sterne [sta’n] på
1760-talet genom den nyckfulla charmen och
sentimentala humorn i den oavslutade jätteromanen
Tristram Shandy och i En sentimental resa. Romanen blev
hastigt den populäraste diktarten, som odlades av
otaliga författare men för det mesta utan bestående
konstnärliga resultat.
Tidens ledande litterära personlighet var
emellertid inte en romanförfattare utan essäisten, diktaren
och kritikern Samuel Johnson [djån’san], vars
originella och monumentala gestalt lever i hans lärjunge
Boswells lysande biografi. »Doktorn», som Johnson
kallades, var tidevarvets orakel, och hans strängt
konservativa smak, uttalad i brutalt slagkraftiga domslut,
höll den litterära traditionen från Drydens och Popes
tid vid makt. Det var samma tradition som inspirerade
den majestätiska prosan i Edward Gibbons jätteverk
om Det romerska rikets nedgång och fall.
Romantikens förberedelse
Det hindrar inte, att man alltifrån seklets mitt
varsnar nya strömningar. Intresset för den av människor
orörda, jungfruliga naturen vaknar liksom även för
forna, tidigare som barbariska föraktade tiders
historia. Skotten James Macpherson [makfa^n] utgav
1762-63 en samling prosadikter, som han föregav vara
översättningar av den gaeliske (keltiske) skalden
Os-sian. Dessa vemodiga dikter slog oerhört an och
verkade inspirerande på många utländska diktare, bl. a.
Tegnér i Frithiofs saga och Runeberg i Kung Fjalar.
Biskop Thomas Percy [pa’si] utgav kort därefter en
samling av engelsk folkdiktning. Och redan före
Macpherson hade Thomas Gray [grej] i några märkliga
dikter besjungit forntidens poesi samt i sin vackra
Elegi på en lantkyrkogård inspirerats av den
melankoliska naturförsjunkenhet som blev en av den
gryende romantikens grundstämningar. Ännu tidigare
hade James Thomson i sina Årstider (1726-30) gett
uttryck åt tidens naturintresse och Edward Young
[jang] i sina Nattankar (1742-45) åt dess melankoli.
Liknande stämningar återkom i William Cowpers
[ko^a] charmfullt intima lyrik.
Romantiken
Allt detta var blott ett förspel till den våldsamma
förnyelse som romantiken bragte med sig vid
sekelskiftet. En helt ny, frisk, omedelbar och ohöljt
personlig ton ljuder redan i de dikter Robert Burns
skrev under några händelserika år på 1780-talet i
Skottland. Och i London skrev gravören William
Blake [blejk] i fattigdom och isolering sina
egenartade, av dunkel mystik och mäktig fantasi fyllda
dikter, som fått stor betydelse för den moderna engelska
poesin. Men den avgörande insatsen kom från den
s. k. sjöskolan, till vilken räknas några diktare som i
det nya seklets början bodde vid sjöarna i nordvästra
England. Två av dem har vunnit rykte som banbrytare
i engelsk poesi: naturlyrikens store förnyare William
Wordsworth [ooMsoap], som med andakt, djup
stämning och kärleksfull realism besjöng naturens ro och
människoandens höghet, och hans vän och medkämpe,
den filosofiske kritikern Samuel Taylor Coleridge
[kå’olridsj], som skrev fantasifulla, melodiösa dikter i
djärvt romantisk stil, t. ex. den spöklikt suggestiva
balladen om Den gamle sjömannen. Den diktsamling,
Lyrical ballads, som de 1798 gemensamt gav ut,
betecknade den romantiska poesins genombrott. Såsom
den tredje i kretsen står Robert Southey [sa’oöi], som
med sina exotiskt färgade dikter dock ej nådde upp
till samma nivå.
Wordsworth, Coleridge och Southey hade börjat
som ivriga beundrare av den franska revolutionen men
slutade som högkonservativa. Hos andra diktare
ingick romantiken en varaktig förening med de nya
re-volutionsidéerna, mot vilka England länge kämpade.
Lord Byrons [baj’ran, se d. o.] av samtiden med
förfäran och förtjusning betraktade patetiska och
satiriska diktning med den stora samtidssatiren Don Juan
(1819-24) i spetsen har i sin eleganta och retoriska
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
