Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Engelsk litteratur — siare och skalder på Albions ö - Verklighetsskildrare och samhällskritiker - Den moderna litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
844 ENGELSK LITTERATUR ––––––––––––––––––––––––––––––––––- –-
Charmerande och oefterhärmlig är den engelska
nonsens-litteraturen, där Lewis Carroll och Edward Lear är de största
namnen. Härovan en av sir John Tenniels
originalillustrationer till Carrolls Alice in Wonderland (Alices äventyr i
Underlandet), en bok som i England är nästan lika ofta
citerad som bibeln och Shakespeare. Den grymma
Drottningen (Hjärter Dam) ropar: Halshugg henne!
tarskap - romaner, noveller och skådespel -
väsentligen hör till förströelselitteraturen. Men eljest är
tonen ljusare och fylld av hopp. Särskilt märkbart är
detta hos utopisten H. G. Wells [oel’s], vars fantasi
gärna tumlar om i en avlägsen framtid. Men varken
en tung och mulen realist som Arnold Bennett, vars
bästa romaner ger en dyster bild av engelskt
industrisamhälle, eller en borgerskapets anklagare som John
Galsworthy [gå’lsoaÖi; nobelpristagare 1932] är
pessimister, hur kritiskt de än i sina verk ser på nuet.
Optimistisk framtidstro präglar också George
Bernard Shaws [sjåz; se d. o.] stridbara dramatik som
betecknar en förnyelse för engelsk teater. Sedan
början av 1700-talet hade denna trots enstaka
triumfer, såsom Gays [gej’] groteska Tiggaropera (1728)
och Sher’idans kvicka Skandalskola (1777), upplevat
en nedgång, som nu av flera dramatiker förbyttes i ett
uppsving. Utom Shaw kan nämnas irländaren Synge
[sing] med det fantasifulla bondedramat Hjälten från
den gröna ön (1907) och den populäre J. M. Barrie
[bärå] med sagospelet Peter Pan (1904).
Lyriken sköts däremot i bakgrunden. Den
romantiska naturskildringen upplevde en sista, blek
blomst-ring i de s. k. georgianska poeternas idyllpoesi. Redan
1896 hade A. E. Housman [ha^sman] framträtt med
sin melankoliskt enkla lyrik i folkviseton, A Shropshire
lad. Med honom i popularitet tävlade epikern och
balladdiktaren John Masefield [mej’sfild]. Robert
Bridges [brid’sjis] gjorde sig ett namn som lärd
kännare av poesi kanske ännu mer än som en fin och
produktiv poet. En originell och subtil lyriker är
Walter de la Mare [delamäV], som även framträtt som
fantasifull prosaberättare.
Den moderna litteraturen
Det första världskriget fick stor betydelse även för
litteraturen. Beröringen med krigets fruktansvärda
verklighet och med alla de problem mellankrigstiden
förde med sig gjorde de nya författarna allt mindre
villiga att fortsätta på gamla, utnötta stigar. En anda
av uppror, kritik och ironi bemäktigade sig dem, som
bl. a. fick uttryck i Lytton Stragheys [strej’tji]
finslipade skildringar av de stora viktorianerna och deras
drottning. Framför allt gjorde sig denna opposition
mot det hävdvunna dock gällande i
romanlitteraturen, där gruvarbetarsonen D. H. Lawrence [låTans;
se d. o.] upprörde och hänförde publiken med sina
ohöljda analyser av kärlekens problem, t. ex. Lady
Chatterleys älskare (1928). En av hans beundrare och,
delvis, lärjungar är intelligensaristokraten Aldous
Huxley [haksTi], som först framträdde som
skoningslös satiriker av sin samtid och dess moral, bl. a. i den
stora romanen Kontrapunkt (1928), för att sluta som
mystiker och profet i Hollywood. Men den prosaist som
fick den största betydelsen och det djupaste
inflytandet var irländaren James Joyce [djåjs] med sin
väldiga roman Ulysses (1922), som i naken realism,
borrande psykologisk analys och stilistisk virtuositet
betecknar en höjdpunkt i modern litteratur över
huvud.
Samtidigt genomgår även poesin på 1920-talet en
genomgripande förnyelse. Också här gjorde Lawrence
med sina egenartade fantasistarka dikter i fria rytmer
en märklig insats. Vid hans sida kan Edith Sit’well
och hennes bröder nämnas. Men det stora namnet är
Thomas Stearns Eliot (se d. o.), nobelpristagare
1948. Hans Det öde landet (1922) gav i
sammanpressad, stram och okonventionell form uttryck åt den
känsla av leda, besvikelse och bitterhet som
bemäk-tigat sig de unga författarna. Hans senare, mjukare
och melodiösare poesi, i synnerhet Fyra kvartetter,
hans dramatik, t. ex. Släktmötet, samt inte minst hans
förnämliga, starkt konservativa och intellektualistiska
kritik har fortsatt att spela en stor roll både inom och
utom England.
Eliots författarskap visade vägen för den
lyrikergeneration som på 1930-talet gjorde sitt inträde och
som fullföljde brytningen med de hittills rådande
poetiska traditionerna: W. H. Auden [å’dn], Stephen
Spender [spen’do], Cecil Day Lewis [lo’is], Louis
MacNeice [msknfs] m. fl. Även politiskt visade sig
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
