Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Engelsk litteratur — siare och skalder på Albions ö - Den moderna litteraturen - Engelsk musik — musikkultur med fina traditioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ENGELSK MUSIK 845
dessa diktare radikala, och flera av dem deltog i det
spanska inbördeskriget. Hela deras diktning har, i
motsats till Eliots, en starkt programmatiskt politisk
prägel, som dock småningom försvunnit och alldeles
saknas hos de yngsta. Den främste av dem, den tidigt
avlidne Dylan Thomas gav i sin rika och trots all
tragik livsbejakande diktning uttryck åt en ny, dunkel
och stark romantik, som ställde sig avvisande till
tjugu- och trettiotalens krav på diktarens sociala
engagemang.
Vad Hopkins och Eliot betydde för poesin, det
betydde Lawrence och Joyce för prosan. Förnyelsen
spårades redan hos två kvinnliga författare, Katherine
Mansfield [män’sfild] och Virginia Woolf [oolT],
båda utsökta stilister och fina psykologer. Katoliken
Graham Greenes [grizn] alltmer djuplodande
analyser av brott och skuld har beröring både med Eliot
och Kafka. Till den engelska litteraturen måste man
också räkna den ungerske juden Arthur Koestler
[kasTla], som spännande och intensivt behandlat
aktuella andliga och politiska problem, t. ex. Yogin och
kommissarien.
Största delen av den rika engelska
romanlitteraturen under denna tid följer emellertid alltjämt gamla
fåror. Både P. G. Wodehouses [oodTiaos] harmlösa
humoresker, Charles Morgans välskrivna, litet
akademiska meditationer och analyser, A. J. Cronins
gruvarbetar- och läkarromaner, James Hiltons
lärar-roman om mr Chips, Eric Linklaters [linTlejta]
satirer och fantasier samt C. S. ForTsters sjöromaner
har en mera konservativ prägel och inte minst därför
en större popularitet. Detsamma gäller nog även en
J. B. Priestley [pri’stli] eller en Evelyn Waugh [oåj,
trots den förres politiska radikalism och den senares
satiriska katolicism. Även den fine
människoskildra-ren E. M. Forster, som bl. a. analyserat förhållandet
mellan européer och hinduer i A passage to India,
hör som konstnär till en äldre generation. Det är hos
andra, såsom hos flygaren Richard HilTary eller
»apokalyptikern» Rex Warner [oå’na], man finner de
idéer och den teknik som utmärker den nyaste
generationen engelska prosaister och som visar, att den
engelska litteraturen alltjämt befinner sig på väg mot nya
oanade mål.
MUSIKKULTUR MED FINA TRADITIONER
EnGELSK MUSIK. Man påstår ibland, att
England är »landet utan musik», därför att det inte
fostrat så märkliga tonsättare som t. ex. Tyskland och
Italien. Likväl har England upplevat musikaliska
storhetsperioder. Redan omkr. år 1000, tidigare än i
de flesta andra länder i Europa, började den
flerstäm-miga musiken utvecklas där, och från 1485, då det
musikintresserade huset Tudor började regera i
England, kan man tala om en »gyllne tidsålder» för
musiken i landet. Under drottning Elisabets tid
(1558-1603) var en hel rad tonsättare verksamma. Några,
såsom Thomas Morley, T. Weelkes och J. Wilbye,
gjorde sig berömda för sina madrigaler (som ännu
i dag ofta framföres av körer), andra skrev både
världslig och andlig musik, t. ex. William Byrd [ba’d],
John Bull och Orlando Gibbons. Byrd var även den
förnämste bland de s. k. virginalisterna, som bl. a.
komponerade variationer över populära visor och
danser för sitt instrument, virginalen (en sorts spinett).
Vid hovet uppförde man s. k. maskspel,
dramatiska stycken med musik och fantastiska dekorationer
och dräkter. Någon riktig opera fick engelsmännen
inte förrän med Händel, fastän Henry Purcell [paM]
redan under 1600-talets senare del skrivit en mängd
scenmusik till olika skådespel vid hovet. Purcell var
sålunda en viktig föregångare till Händel, och dennes
framgång berodde i hög grad på att han anknöt till
traditioner som grundlagts under Purcells tid.
Från 1660 började utländska musiker göra sig gäl-
lande i England, och den berömdaste av dem, Georg
Friedrich Händel (se d. o.), var nästan hela sitt liv
verksam som opera- och oratoriekompositör i London.
Han blev 1726 engelsk medborgare och räknas av
engelsmännen som deras största namn i
musikhistorien (»the great mr Handel»). Efter Händeis död
1759 gick musiklivet tillbaka, men på 1790-talet
besöktes London av Haydn, och flera av dennes
symfonier skrevs för ett konsertföretag där. Under
1800-talet stod musiklivet både till konsertrepertoar och till
skapande verksamhet fortfarande under utländskt
(tyskt) inflytande. Men en nationellt betonad
tonkonst började samtidigt växa fram, grundad på en
allt vidsträcktare musikbildning. Körsången
blomstrade, och intresset för äldre musik och folkmusik var
påfallande, vilket allt influerade många
kompositörers skapande från omkr. 1900. Till dessa hör Ralph
Vaughan Williams [vå’n oiFjams], Frederick
De-lius, Cyril Scott och Gustav Holst. Den
internationellt mest kände av engelska tonsättare vid
sekelskiftet var dock Edward Elgar, och bland en senare tids
kompositörer märks John Ireland [ajkland], Arnold
Bax och Arthur Bliss samt William Walton [-foål’-tcn],-] {+foål’-
tcn],+} Benjamin Britten, Edmund Rubbra och Michael
Tippet.
Musiklivet står i våra dagar mycket högt, bl. a.
genom en stor mängd utmärkta orkestrar. Även kan
framhållas det livliga amatörmusicerandet i kör och
orkester, vilket har gamla traditioner i England.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
