Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februarirevolutionen — hur borgarkungen jagades bort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gi8 FEBRUARIREVOLUTIONEN
Motståndarna till den franske borgarkungen Ludvig Filip
hade svårt att finna sakliga angreppspunkter mot monarkens
politik och sökte därför i stället förlöjliga dennes person,
ofta genom elaka karikatyrer. Ovan ses Philipons berömda
nidteckning: Louis Philippe som päron.
HUR BORGARKUNGEN
JAGADES BORT
Februarirevolutionen. Frankrikes historia
under 1800-talet är rik på omvälvningar. Efter
Napo-leons fall följde en tid av reaktion, som fick ett
våldsamt slut genom julirevolutionen 1830.
»Borgarkungen» Ludvig Filip kom på tronen, och den
förmögnare medelklassen fick hand om den politiska
ledningen. Länge tycktes den nya regimen stå sig gott,
men småningom visade sig allvarliga svaghetstecken.
Inom näringslivet härskade den ekonomiska
liberalismen oinskränkt, och klyftan mellan rika företagare
och fattiga arbetare vidgades alltmer. Den politiska
friheten var stor, när det gällde tal och skrift, men
rösträtten var begränsad genom ekonomiska skrankor
(s. k. census). Missnöjet inom de lägre klasserna gav
näring åt revolutionär propaganda, och de bildade
kretsarna tog starka intryck av de radikala
författarnas skarpa samhällskritik.
Ludvig Filips politik hade i många stycken varit
framgångsrik - men tråkig. Då motståndarna ofta
hade svårt att finna sakliga blottor, sökte de icke utan
framgång förlöjliga konungens person - hans
paraply och hans huvudform (»Kung Päron»). Konungens
försiktiga gammalmanspolitik motsvarade ej heller
fransmännens längtan efter lysande yttre
framgångar; man saknade glansen och storheten från
Napo-leons dagar. »Frankrike är ett land som har tråkigt»,
yttrade en oppositionsman vid denna tid.
Alltnog, kritiken och missnöjet i både
nationalistiska, liberala och socialistiska kretsar undergrävde
regeringens auktoritet, och då den mångårige
konseljpresidenten Guizot [giså/] till sist i början av 1848
tillgrep kraftåtgärder mot oppositionen, stod
revolutionen för dörren. Gatustrider började 22 februari,
och barrikader restes. Förfärad lät kungen sin
minister falla och sökte besvärja stormen med eftergifter.
Men det var för sent. En sammanstötning mellan
trupperna och en folkhop på kvällen den 23 kom upproret
att bryta ut i full låga. Då nationalgardet följande dag
gjorde gemensam sak med de upproriska, förlorade
de styrande alldeles fattningen, och den gamle kungen
flydde hals över huvud.
De moderata kretsarnas försök att rädda
kungadömet misslyckades; folkhoparna sprängde
kammarens sammanträde, och republiken utropades under
allmänt jubel. Så bildades en regeringsjunta av
vänstermän, och denna utlyste allmänna val till en
nationalförsamling, som skulle ge Frankrike en ny
författning. Den oreda och osäkerhet som följde i
revolutionens spår åstadkom emellertid ett snabbt omslag
i folkstämningen, och vänsterpartierna led nederlag
vid valet. När nationalförsamlingen beslöt att stänga
de strax förut inrättade nationalverkstäderna
(nöd-hjälpsarbeten för arbetslösa), utbröt i juni 1848 ett
våldsamt arbetaruppror, som slogs ner efter blodiga
gatustrider. I de följande presidentvalen segrade
nationalisternas kandidat Ludvig Napoleon (Napoleon
I:s brorson). Efter några år avskaffade han
republiken, upprättade en diktatorisk regim, »det andra
kejsardömet», och antog kejsarnamnet Napoleon III.
1848 års revolution i Frankrike fick mycket
vittgående följder för Europa. Revolutionsexemplet
smittade snabbt av sig och framkallade nationella och
liberala omstörtningsförsök runt om i Europa. Särskild
betydelse fick dessa 1848 års revolutionsrörelser i
Berlin, Wien, Rom, Genève, Warszawa och
Budapest, men den revolutionära gnistan spred sig längre,
ja, fick återverkningar även i den fridsamma
politiska utvecklingen i Skandinavien. 1848 står därför
som det stora revolutionsåret i Europa. De bestående
resultaten blev dock mycket begränsade. Livegenskap
och ståndsprivilegier avskaffades på många håll, men
i det stora hela segrade reaktionen både i Frankrike,
Preussen och Österrike, och de nationella
enhetssträ-vandena i Tyskland och Italien hade tills vidare inte
någon framgång.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
