Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Film — konstart och storindustri - Bild- och ljudkamerorna - Tredimensionell film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILM 933
Bild- och ljudkamerorna
Kameran är byggd efter samma princip som
projektorn. Den ljuskänsliga filmen förs från den
oexponerade kassetten fram bild för bild till kamerans
objektiv, exponeras där och matas kontinuerligt vidare in i
kassetten för exponerad film.
Den samtidiga upptagningen av ljud medför
särskilda anspråk på kameran. Den måste vara
tystgående, så att inte surret från kameran kommer med i
ljudupptagningen. Själva ljudregistreringen tillgår på
följande sätt: Mikrofonen, upphängd vid den scen som
tas, uppfångar ljudet och förvandlar det till
elektriska impulser, som med hjälp av en oscillograf omsätts
till ljus. Detta får påverka en filmremsa, och denna
får på så vis ett mörkt spår, vars svärtning svarar mot
ljudets ton och styrka. Detta spår kopieras sedan in
på spelfilmens egna kant, varvid ljudet förläggs 20
rutor framför tillhörande bild.
Vid återgivningen av ljudet i filmprojektorn
passerar filmen först ryckvis genom bildåtergivningen och
därefter med jämn hastighet genom
ljudåtergivningen. Ljudspåret genomlyses av en ljusstråle, som får
påverka en fotocell. Denna ger en ström, som växlar
alltefter spårets svärtning och efter förstärkning får
påverka högtalarna. Samtidigt visar projektorn på
duken den tillhörande bilden som är placerad 20 rutor
senare. Denna skillnad, vilken numera är
internationellt standardiserad till 20 rutor, är nödvändig
eftersom bilden går ryckvis men ljudremsan måste gå
kontinuerligt för att ge perfekt ljudåtergivning.
Tredimensionell film
I sin utveckling mot starkare realism har filmen
även gång på gång tangerat problemet om
tredimensionell återgivning, dock utan att ännu ha löst det så att
åskådarna inte behöver använda glasögon. Principen
för detta slag av stereoskopisk bildverkan är att varje
scen i filmen är samtidigt upptagen med två kameror,
placerade bredvid varandra och med samma korta
inbördes avstånd mellan objektiven som det är mellan
en människas ögon. Dessa två samtidigt upptagna
bilder av samma sak kopieras sedan på varandra på
samma filmremsa. På den vita duken projiceras alltså
bägge bilderna, och om man ser en tredimensionell
film utan glasögon blir intrycket därför i hög grad
förvirrat: man ser en stor, oskarp bild, där alla konturer
är dubbla. Men glasögonen skiljer de bägge bilderna
åt så att vartdera ögat ser bara den ena. Vänstra ögat
ser den med den vänstra kameran upptagna bilden och
bara den, högra ögat ser bara den högra. De första
tredimensionella filmexperimenten arbetade med
röda och blå glasögon och resp, bilder färgade
därefter, men numera använder man enbart polariserade
glasögon och upptar de bägge bilderna i olika
polariserat ljus. Tekniken är lika användbar för färgfilm
som för svart-vit, men den anses allmänt som ett ut-
En modern ljudkamera av svensk konstruktion. Filmen löper
från den ena kassetten genom kamerans övre del till den andra
kassetten. På högra sidan av kamerans nedre del kopplas bl. a.
mikrofonen in. På kameran finns kopplings- och
kontrollinstrument av olika slag, och hela kameran är inte större eller
otympligare än att den tämligen lätt låter sig transporteras. Vid
exteriörtagningar sker detta dock vanligen i en särskild »ljudbil».
Foto: Aga-Baltic.
vecklingsstadium och inte som den tredimensionella
filmens definitiva form.
På grund av det tekniskt och publikmässigt
otillfredsställande (många är besvärade av glasögonen
och man får heller aldrig någon helt skarp bild) hos
den äkta tredimensionella filmen, har under
1950-ta-lets första hälft flera olika system med skenbar
stereoskopisk effekt lanserats. De första av dessa falska
stereoskopiska system kallades vidfilm och bestod
rätt och slätt i att filmbilden vid återgivningen spreds
ut på bredden på en extra stor duk, väsentligt större
än den vanliga, äldre vita duken. Resultatet blev helt
enkelt att filmen fick fler närbilder än den hade förut,
och av många åskådare ansågs det böra kallas »ökad
realism». Vidfilmen utvecklades emellertid snabbt till
Cinemascope, där duken var flera gånger större än
förut och som en väldig konkav skärm täckte hela ena
sidan av biograflokalen. Detta system medgav bilder
med vidvinkelobjektiv och över huvud taget
masscener, bataljmålningar, parader, panoramabilder o. d.
på ett sätt som tidigare inte varit möjligt. Den
tekniska principen byggde på ett specialobjektiv, som vid
upptagningen krympte ihop den breda bilden till
filmremsans normala format men vid projiceringen av
denna smala remsa bredde ut bilden till dess
ursprungliga bredd och verkan. Cinemascope betydde ur eko-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
