Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finland — »de tusen sjöars land» - Huvuddragen av Finlands historia - Banden mellan Sverige och Finland lossnar - Under de ryska örnarna - Röda och vita - Vinterkriget - Det andra kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gÖO FINLAND _______________________________________
bistånd åt Napoleon skulle få Finland som krigsbyte.
Den svenska ledningen misströstade från början om
möjligheterna att hålla stånd i Finland och avdelade
huvuddelen av armén till moderlandets skydd. Sedan
Sveaborg fallit genom förräderi, blev försvaret
hopplöst trots enstaka bragder. (Se artiklarna Finska kriget
och Sveaborg.) Finlands ledande kretsar, som med
viss rätt kände sig övergivna av Sverige, fann sig med
relativt jämnmod i det ryska herraväldet, och ryske
kejsaren skyndade att visa sig tillmötesgående genom
att garantera landets författning och lagar. Freden i
Fredrikshamn 1809 stadfäste skilsmässan från Sverige,
och Finland blev som självstyrande storfurstendöme
förenat i personalunion med det ryska kejsarriket.
Under de ryska örnarna
Kejsar Alexander I infriade i stort sett sina löften
till Finlands folk; de tidigare erövrade landskapen
återförenades med moderlandet, och självstyrelsen
befästes. Men friheten blev kortvarig. Redan under
efterträdaren Nikolaus I satte reaktionen in, och under
1800-talets senare hälft fick Finland på allvar känna
det ryska herraväldet. Den s. k. panslavismen, som
ville beskydda alla slaviska stater utanför Ryssland
och som inom Ryssland ville göra rysk kultur och
rysk förvaltning allenarådande, nådde Finland
ungefär vid 1880-talets ingång. Nu följde en tid av
hänsynslöst förtryck från de ryska myndigheternas sida
och en ständigt växande frihetslängtan inom den
finska nationen. Under denna tid av kamp för den
nationella egenarten mognade mer och mer känslan för
den rent finska kulturen hos den finska folkgruppen,
medan den svenska befolkningen troget höll fast vid
sina traditioner. Båda parter enades dock i det
gemensamma hävdandet av rätten gentemot de ryska
övergreppen. Rysk-japanska kriget 1904-05 medförde ett
kort andrum, men det var först världskriget och det
tsaristiska Rysslands sammanbrott som möjliggjorde
Finlands frigörelse i december 1917.
Röda och vita
Man hade emellertid inte väl nått målet för så många
strider och mödor, förrän en ny fruktansvärd
prövning drabbade den unga nationen. Under krigsåren
hade de sociala motsättningarna skärpts i
oroväckande grad, och omvälvningen i Ryssland hade
ytterligare upphetsat sinnena. På nyåret 1918 kom det till
öppen kamp mellan de borgerliga, som hade
majoritet i lantdagen, och röda garden, som fick stöd av
kvarblivna ryska trupper. Efter svåra strider segrade »de
vita» med hjälp av tyska trupper och ett knappt 1
000-tal svenska frivilliga; det officiella Sverige iakttog
fullständig neutralitet. Den nya statsformen blev
republikansk, sedan tanken på kungarike övergivits.
Finlands politik under mellankrigstiden präglades
i särskild grad av två faktorer: landets utsatta läge och
befolkningens uppdelning på två i språkligt
hänseende skilda folkgrupper. Det omedelbara grannskapet
till Sovjetunionen orsakade, att stor omsorg ägnades
försvaret; dessutom blev inställningen till
kommunisterna inom landet fränare än i Nordens övriga länder.
Den finska nationalismen, som växt sig stark under
1800-talet, sökte att mer och mer skaffa utrymme åt
finskt språk och finsk kultur, delvis på den svenska
folkgruppens bekostnad.
Vinterkriget
Under intrycket av den alltmer farofyllda
internationella situationen skedde dock från mitten av
1930-talet ett närmande mellan Finland och Sverige. En
ökad finsk förståelse framträdde för ett nordiskt
samgående och en nordiskt orienterad politik.
Genom den tysk-ryska vänskapspakt som slöts i
augusti 1939 omedelbart före andra världskrigets
utbrott skapades emellertid på nytt den
»Tilsitkonjunk-tur» som 1808 lett till ett ryskt överfall på Finland
med Napoleons godkännande. I oktober 1939 föreslog
ryska regeringen en gränsreglering, enligt vilken
Finland skulle avstå sina besittningar på Karelska
näset samt utarrendera flottbasen Hangö till Ryssland.
I gengäld skulle Finland erhålla ett till ytinnehållet
betydligt större område i Karelen norr om Ladoga.
Finland avvisade de ryska förslagen, varefter de
ryska arméerna 30 november överskred gränsen efter
ett häftigt luftbombardemang av Helsingfors. Trots
ett överraskande framgångsrikt försvar (se
Världskrigen) tvingades landet i freden 13 mars 1940 avstå
Karelska näset, Viborg, ett område norr och nordväst
om Ladoga, ett område vid Salla i nordöstra Finland
(vid den s. k. flaskhalsen) samt en del av
Fiskarhalvön vid Norra Ishavet. Härjämte utarrenderades
Hangö på 30 år.
Ett försök att återförsäkra Finland genom en
nordisk försvarsallians omöjliggjordes från början
genom tyskt och ryskt motstånd. Under månaderna
närmast efter det av sann heroisk glans omstrålade
»vinterkriget» syntes vissa tecken tyda på en fortsatt rysk
penetrationsvilja. Den finska regeringen lät sig härav
drivas till ett närmande till Tyskland, vilket ledde ej
blott till transitering av tyska trupper genom Finland
till Nordnorge utan även till upprättande av tyska
garnisoner på vissa finska platser, s. k. etappstationer.
Det andra kriget
Då Tyskland 23 juni 1941 bröt vänskapstraktaten
med Ryssland och började sin inmarsch på ryskt
område, inträdde Finland efter några dagars dunkelt
mellanspel på Tysklands sida i striden. Genom stark
påtryckning från tysk sida tvingades Sverige medge
transporten av en tysk division från Norge till Finland.
De finska trupperna, som ensamma svarade för den
sydliga fronten, medan tyskarna övertog ansvaret för
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
