Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finland — »de tusen sjöars land» - Huvuddragen av Finlands historia - Finsk efterkrigspolitik - Finlands författning - Presidenten väljs på sex år - Folkrepresentationens befogenheter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
962 FINLAND
till detta land har fått sin främsta företrädare i
freds-förhandlaren från 1939, 1940 och 1944, J. Paasikivi,
vilken i mars 1945 valdes till Finlands president.
De första valen efter vapenstilleståndet ägde rum
1945. De var fullt fria, men det utrikespolitiska
trycket visade sig i det av presidenten framförda
önskemålet om en riksdag villig till samförstånd med
Sovjetunionen. Folkdemokraterna och deras
sympatisörer bland socialisterna kom nu att bilda ett starkt
inslag i regeringen utan att likväl åstadkomma det
väntade jordskredet till yttersta vänsterns förmån. De
senare åren har företett en stadig förbättring i folkets
levnadsstandard. De noggrant uppfyllda årliga
skade-ståndsbetalningarna lättades genom en minskning av
de ryska kraven och genomfördes inom de i
fredsfördraget stadgade 6 åren.
Det goda förhållandet till Sovjetunionen stördes
likväl av de finska kommunisternas ogrundade
beskyllningar. Detta förhållande jämte vissa attacker mot de
fria demokratiska institutionerna, bland annat mot
domstolarnas oberoende, försatte kommunisterna i
ett ogynnsamt läge vid riksdagsvalet i juli 1948.
Folkdemokraterna förlorade därvid 6 % av sitt totala
röste
tal, och den nya regeringen under Fagerholm blev
rent socialdemokratisk utan inslag av folkdemokrater.
Sedan Paasikivi 1950 omvalts till president med
stor majoritet bildade Kekkonen i stället för
Fagerholm en samlingsregering, omfattande även
folkdemokrater, och senare en rent borgerlig regering med
stöd av det konservativa partiet. Även under
Kekkonen genomfördes den framförallt av Paasikivi
förordade samförståndspolitiken gentemot Sovjetunionen.
Denna politik bidrog visserligen till att Finlands
förhållande till Sovjetunionen har blivit normalt, men
likväl har olika utrikespolitiska händelser visat hur
ömtåligt Finlands läge efter kriget är och säkerligen
även i framtiden kommer att vara. Finland har så gott
som enhälligt förordats till inträde i Förenta
nationerna, men formaliteten har strandat på
Sovjetunionens krav att vissa andra makter samtidigt skall
inväljas. Finland föranleddes 1948 att ingå en
vänskaps-och biståndspakt med Sovjetunionen och 1951 att
avsluta ett handelsavtal genom vilket Sovjetunionen i
framtiden kommer att inta Storbritanniens plats som
Finlands huvudsakliga handelspartner. (Se vidare
Världskrigen.)
Finlands författning
Finlands demokratisk-republikanska regeringsform
antogs och stadfästes 1919. Av grundlagsnatur är
därjämte 1928 års riksdagsordning (baserad på 1906 års
lantdagsordning) samt 1922 års lagar om riksrätten
(inför vilken president och statsråd döms) och om
Ålandsöarnas autonomi. I regeringsformen återfinns
grundstadgandena rörande språklagstiftningen och det
svenska språkets rättsställning.
Presidenten väljs på sex år
Finlands president väljs på sex år och kan återväljas.
Indirekt är han folkvald; han utses av en särskild
elektorsförsamling, vald på basis av allmän rösträtt och
bestående av 300 medlemmar. Presidenten äger ganska
vidsträckta befogenheter och har i praktiken spelat en
betydande roll i statslivet. Han utnämner statsråden
och de högsta ämbetsmännen samt äger en omfattande
förordningsrätt; han kan även vara högste befälhavare
i krig; han kan upplösa riksdagen och äger i lagfrågor
ett suspensivt veto, dvs. rätt att till riksdagen
återförvisa lagbeslut som förfaller, såframt riksdagen ej
därefter upprepar sitt beslut med % majoritet. Han
deltar vid behandlingen av viktigare frågor i statsrådets
sammanträden. Hans beslut måste normalt fattas i
statsrådet och kontrasigneras av detta.
Det parlamentariska styrelsesättet är fastställt i
författningen, som efter franskt mönster stadgar, att
statsråden skall åtnjuta riksdagens förtroende. I
praktiken tolkas detta numera så, att riksdagens förtroende
förutsättes vara för handen, intill dess misstroende
uttryckligt uttalas. På grund av partisplittringen har,
särskilt under de första åren, ministärerna ofta växlat,
och systemet med ämbetsmannaregeringar har ibland
måst tillgripas. De politiska ministärerna har nästan
alltid byggt på koalitioner, men de i regeringsblocket
direkt engagerade partierna har inte sällan utgjort
blott ett mindretal i parlamentet (t. ex.
centerregeringar). Statsrådet ledes av en statsminister, och två
av dess medlemmar skall vara jurister. Dess numerär
växlar, och ofta förordnas två statsråd för visst
departement, därav en som chef och en som biträdande.
Ministerstyrelse förekommer, dvs.
departementscheferna har rätt att inom angivna gränser träffa
självständiga förvaltningsbeslut.
Folkrepresentationens befogenheter
Folkrepresentationen — vid sin tillkomst 1906
Europas kanske mest demokratiserade — består av en enda
kammare om 200 medlemmar, proportionellt valda för
en treårsperiod av män och kvinnor över 21 år. Dess
befogenheter överensstämmer i allt väsentligt med den
svenska riksdagens, och även arbetsformerna erbjuder
många historiskt betingade likheter. Avsaknaden av
ett överhus har dock föranlett införandet av särskilda
behandlingsformer och förklarar vissa rättigheter som
förlänats en kammarminoritet. Sålunda skall alla
viktiga lagförslag efter den vanliga utskottsbehandlingen
även beredas av »stora utskottet», som består av 45
kammarledamöter. En tredjedel av kammaren kan,
såvitt frågan ej rör budgeten eller statslån, framtvinga
uppskov med ett beslut till efter nyval.
Grundlagsändringar skall normalt alltid vila till efter nyval och då
avgöras med % av de avgivna rösterna. Med 5/e
majoritet kan riksdagen dock förklara ett
grundlagsförslag för brådskande och med % majoritet genast
genomföra beslutet. Om riksdagen ej i tid reglerat den
nya budgeten, gäller tills vidare den gamla.
Svensk påverkan spåras i de justitiekanslers- och
justitiemannaämbeten som regeringsformen
uppställer; J. K. utnämnes av presidenten, och J. O. väljes
av riksdagen. Liksom i Sverige förvaltas riksbanken
av fullmäktige, valda av riksdagen.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
