Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fiskar — ur fiskarnas liv - Kan fiskarna höra? - Elektriska fiskar - Hur fiskarna andas - Vad fiskarna äter - Om fiskarnas utbredning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
982 FISKAR
Kan fiskarna höra?
Örat ligger gömt i skallbenen, består av inneröra
men saknar yttre hörselgång och ytteröra. Det är med
sina tre välutvecklade båggångar och hörselstenar ett
utpräglat jämviktsorgan. Huruvida fiskarna kan höra
har länge varit ett omstritt problem. Genom
noggranna försök har man dock numera kunnat fastslå
att fiskarna uppfattar ljud. Vissa fiskar reagerar starkt
för klocktoner, visslingar och liknande ljud, en
egenskap som de helt förlorar, om innerörat bortopereras.
Elektriska fiskar
Vissa fiskar är utrustade med ibland kraftiga
anfallsvapen i form av elektriska organ, bestående av
omvandlad muskelvävnad i form av plattor,
regelbundet lagrade i en geléartad substans. Plattorna är
försedda med rikt förgrenade nervslut. De fungerar som
elektriska voltastaplar. Hos darrockan ligger de på
båda sidorna om gälapparaten, hos darrålen längs
undersidan av den långa stjärten. Hos darrmalen är det
hudkörtlar som utbildats till elektriska organ, vilka
omsluter kroppen som en mantel. Darrålen har flera
tusen elektriska plattor som tillsammans kan ge en
spänning på flera tusen volt. Den är en utpräglad
rovfisk och förlamar med lätthet sitt byte med en
elektrisk stöt för att sedan sluka det.
Hur fiskarna andas
Att fiskarna andas med gälar är ett gammalt
välkänt faktum, men även härvid gäller det, som vi skall
se, att ingen regel finns utan undantag. Gälarna är
blodrika, bladformiga organ, som sitter på gälbågarna och
omspolas av en ström av friskt vatten genom
munöppningen förbi gälarna ut genom gälspringorna. Hos
hajar och rockor mynnar dessa direkt ut, hos
benfiskarna i den av gällocket täckta gälhålan. Syrgasen
i vattnet diffunderar genom den tunna gälhuden in i
blodet, och kolsyran avges i motsatt riktning till
vattnet. De s. k. gälrävständerna på motsatta sidan av
gälbågen sörjer för att inte födan försvinner ut genom
gälspringorna. Särskilt fiskar som lever på plankton
(i vattnet kringsvävande smådjur), såsom sillen och
siklöjan, har välutvecklade, tättsittande gälrävständer.
Fiskarnas syrgasbehov är mycket olika. Laxöringen
och rödingen fordrar ett väl syrsatt vatten. De trivs
alltså bäst i klara och kalla sjöar, medan t. ex. kar pen
och sutaren tycker om mera grumligt vatten med ofta
ganska starkt nedsatt syrgashalt. I samband med
vattenförorening uppträder ofta så stark syrgasbrist, att
fiskarna söker sig till ytan och snappar efter luft.
Vattnet i munhålan kan på det viset anrikas med något
syrgas, men i regel dröjer det ej länge, förrän
fiskarna vänder buken i vädret och dör genom kvävning.
Vissa fiskar kan emellertid direkt utnyttja syrgasen
i luften. Det lilla nissögat går upp till ytan och sväljer
ned en portion luft, från vilken syrgasen upptages i
blodet genom tarmväggen. Hos lungfiskarna i tropiska
vattendrag, som helt torkar ut under torrperioderna,
har simblåsan omvandlats till lunga och gälarna
reducerats. Dessa fiskar kan månadsvis leva nedgrävda i
slammet och få sitt syrgasbehov fyllt genom en kanal
mellan slamytan och munöppningen. I själva verket
är de helt beroende av »luftandning», och hindrar man
dem i t. ex. akvarium att komma upp till ytan och
»svälja» luft, går de snart under. Jfr s. 977.
Förr sade man, att fiskarna var kallblodiga
ryggradsdjur. Riktigare är emellertid att kalla dem
»växelvarma», dvs. temperaturen i blodet och kroppen
inställer sig efter det omgivande vattnets. I regel håller
sig temperaturen dock någon grad över
vattentemperaturen. Hos en fisk som tvingas till kraftig
muskelansträngning, t. ex. genom att jagas eller »tröttas»
på sportfiskarens metspö, kan kroppstemperaturen
stiga högst avsevärt över den normala.
Vad fiskarna äter
Nästan alla fiskar lever av djur av skilda typer och
storlekar. Bytet gripes och slukas, någon tuggning av
födan förekommer i regel icke. Rovfiskarna störtar
sig på eller jagar sitt byte, i regel andra fiskar. De
har spetsiga bakåtböjda tänder ägnade att gripa och
fasthålla bytet, som inte lätt kan kämpa sig löst men
däremot utan direkt hinder kan glida ned genom
svalget. Typiska rovfiskar i havet är de även av
människan fruktade hajarna. Många torskfiskar är
rovfiskar, likaså den stora tonfisken m. fl. Bland
sötvattens-fiskama är gäddan det klassiska exemplet. Som
motsats till rovfiskar står fridsfiskarna, som lever av
allehanda smådjur på botten, bland vattenväxterna och i
vattnet. Planktonätarna håller samman i stora stim
uppe i vattnet och lever huvudsakligen av små
kräftdjur. I havet är sillen, i insjöarna siklöjan typiska
planktonätare. Under våren är makrillen
plankton-ätare (större planktonorganismer). På sommaren
lever den av fisk, framför allt sillfiskar. Rena
växt-ätare bland fiskarna är knappast kända, även om t. ex.
mörten och sarven i stor utsträckning tillgodogör sig
alger i vattnet.
Många fiskar slutar upp att äta under vintern, när
vattnet blir kallt. Karpen faller t. o. m. i vinterdvala
under vilken andning och hjärtverksamhet inskränks
till ett minimum. Detsamma gäller ålen, som i vårt
kalla klimat tillbringar vinterperioden i dvala
nedkrupen i bottenslammet.
Om fiskarnas utbredning
Som typiska representanter för fiskfaunan i de kalla
nordiska haven kan nämnas sillen samt torsk- och
flundrefiskarna. Torsk, kolja, sej, kummel och långa
samt bland flatfiskarna skrubbskädda, rödspätta,
piggvar och hälleflundra är här de vanligaste av dessa båda
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
