Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fiskar — ur fiskarnas liv - Om fiskarnas utbredning - Fiske — hur vattnets skördar bärgas - Vad blir det av vattnens oerhörda skörd?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fiskfamiljer. Fiskar som makrill, tonfisk m. fl. har i
stort sett en mera sydlig utbredning. De tropiska
haven har sina egna fiskarter, ofta med lysande vackra
färger. Av det nämnda framgår, att
vattentemperaturen i havet är en viktig faktor, som bestämmer de
olika formernas utbredning. Inom de olika
havsområdena är vissa fiskar typiska strandfiskar, andra håller
till på djupare vatten. Torsken fiskas som ung på
grunt vatten, som äldre på något djupare. Kolja och
långa är mera utpräglade djupfiskar.
Även i våra sötvatten kan man skilja på
kallvattens-fiskar och åtminstone relativa varmvattensfiskar.
Rödingen är vår mest karakteristiska kallvattensfisk,
typisk för de klara fjällsjöarna. Den träffas även i några
djupa och klara sjöar i mellersta Sverige, t. ex. i
Vättern, där den lever kvar som en relikt sedan den
tidsperiod då vi även här hade ett mera arktiskt klimat.
Även siken och insjölaxöringen trivs bäst i djupa och
kalla sjöar. I de grunda och varma slättlandssjöarna
i mellersta och södra Sverige saknas dessa fiskar, och
_________________________________________ FISKE 983
här är särskilt mört- och brax en-fiskarna talrika. Även
rovfiskar som gäddan, gösen och abborren trivs bra i
dessa sjöar med deras ofta grumliga vatten.
I Östersjön med dess bräckta vatten, där salthalten
minskar ju längre mot norr man kommer, träffar man
på en blandning av salt- och sötvattensfiskar. I de
södra och mellersta delarna finns sill, torsk, rödspätta,
skrubbskädda och piggvar. Sillen minskar i storlek
mot norr i samma mån som salthalten avtar. Den
kallas från och med Öland norr över för strömming.
Mest småvuxen blir den i de inre delarna av
skärgården.
Bland sötvattensfiskarna spelar gädda, abborre och
sik en viktig roll för skärgårdsfisket.
På färgplanschen och figurerna s. 976 och 977
återges en del fiskar, som på grund av form, färg eller
levnadssätt tilldrar sig intresse och särskild
uppmärksamhet. I artikeln Djuphavsfiskar skildras och
illustreras en annan märklig sida av fiskarnas
levnadsförhållanden och metoderna för deras utforskande.
HUR VATTNETS SKÖRDAR BÄRGAS
Fiske. I vattnen på jorden - haven och sötvattnen
- pågår en ständig produktion av organisk substans
liksom på jordens landområden. I båda fallen härrör
de organiska ämnena från växter, vilka på grund av
sin halt av det gröna ämnet klorofyll är de enda
varelser som kan nyskapa organiska ämnen, dvs. de
ämnen varav växter och djur består. Den kraft
växterna behöver för denna viktiga process
(kolsyreassi-milationen, fotosyntesen) har de förmåga att ta ur
solljuset. Därför kan processen endast ske i vattnens
ytligaste skikt, eller så långt ned som solstrålarna
når.
De växter som tillverkar vattnens organiska
substans är naturligtvis vattenväxter. Det är dels vanligen
mikroskopiskt små alger, som i stora massor svävar i
vattnet och utgör dess växtplankton, dels betydligt
större bottenväxter, både alger och allehanda andra
växter. Prov från. Kattegatt har visat, att där bildas
ungefär 600 g organisk substans på en kvadratmeter
under ett år, vilket ger ca 6 000 kg per ha och år.
Detta är lika mycket som det bästa vetefält
producerar. Eftersom drygt 70 % av jordytan utgörs av hav,
kan man förstå, att det måste vara eh oerhörd mängd
ny organisk substans som frambringas i jordens
vattenområden varje år.
Vad blir det av vattnens oerhörda skörd?
Människan utnyttjar direkt endast en försvinnande
del av vattenväxterna. Den övervägande mängden av
växtplankton och bottenväxter dör och tjänar sedan
massor av bakterier till föda. Därvid upplöses de och
bildar ett näringsrikt slam på havs- och sjöbottnarna.
Stora mängder av växtplankton förtärs även av de
oräkneliga massor av smådjur som också finns i
vattnens plankton — det är encelliga djur, såsom
fora-miniferer och infusionsdjur, och mängder av
svävande larver av kräftdjur, tagghudingar, fiskar och
många andra. Av detta plankton, både växt- och
djurplankton, lever många fiskar, de s. k. planktonätande
fiskarna, dit t. ex. sill, strömming och makrill hör.
Av det näringsrika bottenslammet lever en hel rad
lägre smådjur, såsom maskar, blötdjur och
kräftdjur, i sötvattnen dessutom insektlarver av många slag.
Dessa smådjur tjänar i sin tur i stor utsträckning till
föda åt andra, större djur. Det är många matnyttiga
fiskar som lever av sådana små bottendjur, t. ex.
flundrefiskar, braxen och ungdomsstadier av laxfiskar.
Man har beräknat, att enbart rödspättoma i Kattegatt
årligen äter upp 50 milj, kg dylika djur. Men ofta
förekommer ännu en eller ett par etapper, innan de
små bottendjuren förädlas till matnyttig fisk. De
upp-ätes nämligen i stor utsträckning av småfisk, krabbor,
större snäckdjur o. d., vilka sedan utgör föda för
större rovfiskar, sådana som torskfiskar, lax, gädda, ål,
gös och abborre.
Det vi tillgodogör oss av vattnens väldiga
produktion av organisk substans består således
huvudsakligen av de djur vi fiskar, och av vilka den allra största
delen används som näringsmedel. Det är en del
musslor (blåmussla, ostron), kräftdjur (räkor, hummer,
krabbor och kräfta) samt framför allt fisk. Däremot
räknas till fiske inte fångsten av vattendäggdjur
(va
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
