Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärilar — våra vackraste insekter - Fjärilarnas förvandlingsformer - Hur fjärilarna indelas - Fjärilar som hobby
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
_______________________________________________________________________________ FJÄRILAR 1001
korsande åsar. De är av varierande färg, ofta med
färgade fläckar och band, och läggs på skilda sätt,
enstaka, i större eller mindre högar, i ringformiga
samlingar kring kvistar och stjälkar osv. De läggs med
sällan svikande säkerhet just på den växt som är
lämplig för de blivande larverna eller strös av vissa arter
helt enkelt omkring i växtligheten under flykten.
Antalet ägg hos en hona är olika för olika arter, från
mindre än 100 upp till mer än 2 000.
Nästan alla fjärilslarver har förmåga att spinna silke,
särskilt starkt utpräglat hos de arter som före
för-puppningen spinner in sig i kokonger.
Hur fjärilarna indelas
Fjärilarna indelas sedan gammalt i de två större
grupperna storfjärilar och småfjärilar. Denna
indelning, som för Sveriges vidkommande delar våra kända
arter i två ungefär jämstora hälfter vardera med omkr.
900 arter, är praktisk men systematiskt oberättigad.
Den förra hälften uppdelas vanligen i dagfjärilar (115
arter), skymningsfjärilar eller svärmare (16 arter)
och nattfjärilar (848 arter). Den sistnämnda gruppen
delas i en mängd familjer; de artrikaste är spinnare
med 70 arter, nattflyn med omkr. 370 arter och mätare
med omkr. 300 arter. Dagfjärilarna känns igen bl. a.
på sina i spetsen klubblikt eller knoppformigt
förtjoc-kade antenner (10 arter avbildade på färgplanschen)
och på sin fladdrande och svävande flykt. Utmärkande
för svärmarna är att de har långsträckt spolformiga
antenner, långa smala vingar och en lång, spolformig
kropp; de är också de kraftigast byggda och mest
snabbflygande av alla fjärilar. Spinnare och nattflyn
har i regel tjock, klumpig bakkropp och antenner av
varierande form. De är tämligen goda flygare. Nunnan
(så t. ex. barrskogsnunnan) uppträder ibland i oerhörd
mängd som skadedjur i barrskog. Mätarna är
mestadels tunnvingade fjärilar med smärt kropp och deras
flykt påminner om dagfjärilarnas. Vidare har vi de
oäkta spinnarna. Till dessa hör ekspinnaren och
igel-kottspinnaren, även kallad bjömspinnaren. Andra
smärre grupper är bastardsvärmare (t. ex. den
allmänna bastardsvärmaren) och rotfjärilar.
Småfjäri-lama indelas i tre större grupper, mott, vecklare och
mal, varav några omnämnts bland skadeinsekterna.
Fjärilar som hobby
Fjärilarna hör till det vackraste vi har i naturen.
Många av dem är lätta att känna igen och man kan
ta reda på deras namn med ledning av någon
fjärils-bok. Mera svårbestämda arter måste man avliva och
preparera för att få möjlighet till artbestämning. En
samling av fjärilar kan vara av värde ur vetenskaplig
synpunkt men den kan också läggas upp i syfte att
utgöra ett dekorativt inslag i hemmet.
Man finner ibland fjärilar döda, men dessa exemplar
är i regel inte användbara för en samling, emedan
vingarna ofta är skadade. För att få fullgoda
exemplar måste man använda en håv för fångsten. En
sådan kan man själv tillverka av ett stycke mjukt tyg,
t. ex. tyll. Håven bör vara ca 60 cm lång och 25-30
cm i diameter och ha avrundad spets. Den trädes på
en bygel av ståltråd och sätts fast vid ett skaft.
Färdiga byglar och håvar finns i handeln. Sådana byglar
är vanligen försedda med en skruvanordning så att de
kan sättas fast vid en käpp.
Infångade fjärilar måste avlivas omedelbart, i annat
fall skadas de ömtåliga vingarna under fjärilens
försök att komma ut. För detta ändamål använder man
en flaska med vid öppning eller en glasburk försedd
med kork. På dennas insida gör man en fördjupning
som fylls med bomull och denna indränks med eter.
Även de i handeln förekommande medlen för
insektsbekämpning kan användas. Observeras bör att eter är
eldfarligt. Fjärilen måste ligga kvar i burken så länge
att man är säker på att den verkligen har dött. Man
infångar endast fullgoda exemplar, och endast ett i
sänder kan dödas i burken, eftersom flera fjärilar
skadar varandra då de slår med vingarna.
De stora dagfjärilarna är naturligtvis vackra i en
samling, men minst lika intressant är att bedriva jakt
på nattflyn och svärmare. Under sommarkvällarna
brukar man finna sådana framför allt i trädgårdar med
kaprifolium, nattviol och andra doftande växter. Man
kan också locka fram dem genom att placera ut en
lampa eller bestryka trädstammar med en blandning av
svagdricka, honung, socker, äppeleter, saft o. d. Då
fjärilarna slår sig ned för att suga i sig blandningen, kan
de infångas direkt i en burk.
Då fjärilarna är dödade måste de sättas fast på en
spännbräda för att vingarna skall komma i riktigt läge.
Detta måste ske innan de stelnat. En spännbräda består
av trälister som spikas på tvärslåar. Mellan listerna bör
vara ett mellanrum för fjärilens kropp och under
mellanrummet en remsa av en porös fiberplatta, som nålen
kan stickas ned i. Listerna måste luta något inåt
eftersom fjärilens vingar sänker sig då den tages loss. På
spännbrädan måste fjärilen sitta tills den hunnit torka.
Fastgörandet sker lämpligast med pappersremsor som
hålls fast med nålar, vilka helst icke sticks genom
vingarna.
Fjärilarna placeras sedan i insektslådor med
tättslu-tande lock för dammets utestängande. Om samlingen
är avsedd att bli av vetenskapligt värde, måste varje
exemplar vara försett med etikett som upptar
fångstplats, datum för infångandet och samlarens namn.
Etiketten sticks upp på nålen under fjärilen.
De finaste exemplaren får man genom att föda upp
larver i terrarier. Ett dylikt kan utgöras av en bur av
flugnät. En liten trälåda kan användas, i vars hörn man
spikar fast pinnar varefter man bekläder stommen med
nät. Larver jämte avskurna kvistar av den växt de
lever på placeras inne i buren. Friska kvistar tillförs
efter hand och placeras i en burk med vatten. På
bottnen av buren bör finnas ett lager med jord. Sedan
larverna förpuppats ställs buren fryskallt över vintern.
På våren tages den fram och då kläcks pupporna.
En samling kan ordnas systematiskt, dvs. fjärilarna
sätts upp efter släkten och arter med ledning av en
fjärilsbok. Den kan också ordnas så att man får en bild
av den miljö vari fjärilen lever. Exemplar av den växt
larven lever på pressas och monteras upp tillsammans
med fjärilar och puppor.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
64—405843 ii
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
