Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fladdermöss — flygande däggdjur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1002 FLADDERMÖSS
Fladdermusen i närbild. De stora ytteröronen tjänstgör som
radarskärmar, det mindre innerörat tjänstgör dels som
Ijudupp-samlare, dels som stöd för det stora ytterörat. Synskärpan är
minimal. Fladdermusens tänder är små och nålvassa. Den biter
om den blir retad men betten är ofarliga för en människa.
FLYGANDE DÄGGDJUR
Fladdermöss. Fladdermössen är de enda
däggdjur som verkligen kan flyga. De flygande ekorrarnas
försök är ingenting i jämförelse därmed. Så skickliga
flygare som fåglarna har fladdermössen dock inte
blivit. De kan inte segla fram genom luften på utbredda
vingar som fåglarna, endast fladdra med snabba, korta
slag. Därav har de också fått sitt namn.
De förekommer över hela jorden men särskilt i de
varma länderna. I Sverige finner man dem ända upp i
Lappland men talrikast i landets södra delar. Våra
arter blir inte stora. De har en kroppslängd (utom
svansen) på endast några cm. I tropikerna finns
emellertid fladdermöss med ända till 40 cm kroppslängd
och en bredd mellan vingspetsarna på omkring 150 cm.
Vingarna hos fladdermusen består av ett tunt
hudveck, som är utspänt mellan de ofantligt förlängda
fingrarna och mellanhandsbenen samt sträcker sig runt
hela kroppen. Tummen är dock fri, likaså baktassarna.
Fladdermössen är skymningsdjur, som tillbringar
dagen sovande i något gömsle: ett ihåligt träd, en vind,
ett uthus osv. De hänger med huvudet nedåt och svepta
i vingarna som i en veckrik mantel. När skymningen
faller på, kommer de fram och börjar sin ivriga jakt på
insekter: nattfjärilar, skalbaggar, myggor osv. De
vägleds härunder framför allt av sin fenomenalt fina
känsel. Man har låtit fladdermöss, som fått ögonen
övertäckta, så att de inte kunde se, flyga i ett rum, vilket
var genomdraget kors och tvärs av trådar. Icke desto
mindre undvek djuren dem under sin flykt utan
minsta svårighet. Först på senare år har man genom
upptäckten av radar kommit fladdermössens
orienterings-sinne på spåren. Under flykt avger fladdermössen
hög-frekventa, för människan ohörbara ljud, i ett antal
från 30 till 60 gånger per sekund. Dessa ljud återkastas
från närmaste fasta föremål och uppfångas av det
flygande djuret, som med sin oerhört fina hörsel
uppfattar på vilket avstånd det befinner sig från den punkt
varifrån ljudet returnerades. Radarprincipen har
således av dessa djur tillämpats i hundratusentals år,
innan människan kom på idén. Fladdermössens
ekoorientering är dock ännu ej fullständigt utforskad.
När hösten kommer, försvinner insekterna, och
fladdermössen får ingen föda. De går då i dvala på något
skyddat ställe. Ofta samlas de i stora sällskap och
tillbringar vintersömnen tätt tryckta intill varandra.
Det är säkerligen en mycket stor mängd
skadeinsekter som fladdermössen förtär, och de måste därför
räknas som nyttiga djur. I Texas har man t. o. m.
försökt ta dem i människans tjänst i kampen mot
malarian för att jaga och äta upp malariamyggoma. Det
finns arter där som bebor klippgrottor i sådant antal,
att grottorna på grund av mängden anhopad guano av
djurens exkrementer blivit riktiga guldgruvor.
På grund av fladdermössens egendomliga utseende,
som hos somliga arter är rentav skrämmande, har
många människor gripits av en viss avsky för dessa
oskyldiga och nyttiga djur och utrustat dem med
djävulska och blodsugande egenskaper. Betecknande är
också, att under det att änglarna av folkfantasin
likaväl som av den konstnärliga fantasin utrustats med
fågelvingar, har de onda andarna med djävulen själv
i spetsen utrustats med fladdermusvingar. Och
detsamma är fallet med de flygande drakarna.
Vad blodsugandet beträffar, är våra arter, som
redan framhållits, synnerligen oskyldiga varelser. I
Mellan- och Sydamerika finns dock verkliga blodsugande
arter, som angriper husdjuren: hästar, åsnor,
nötkreatur, svin osv., ja, t. o. m. människor, då de sover, och
suger deras blod. Någon svårare blodförlust
förorsakas ej härigenom, men såren kan vara otrevliga.
Egendomligt nog är den sydamerikanska fladdermus som
fått det obehagliga namnet vampyr en helt oskyldig art,
som icke suger blod utan lever av insekter och
frukter. Men den har ett fruktansvärt utseende, ett
avskräckande fult ansikte med stora, utstående öron.
Verkliga skadedjur är emellertid de fruktätande
flygande hundarna i de varma delarna av Gamla världen:
Syd- och Mellanafrika, Sydasien, Ostindiska öarna,
Australien och Oceanien.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
