Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Flamländsk konst — en nordlig smältdegel för italiensk renässans - Den nederländska arkitekturens genombrott - Skulptur - Målarkonst - Brueghel - Rubens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I006 FLAMLÄNDSK KONST _____________________________
skedet av Kristian IV :s stil i Danmark (se
Byggnadskonst och Dansk konst) står i lärjungeförhållande till
honom. Också i Sverige spåras hans inflytande. Floris’
efterträdare som ledare för Nederländernas och
Nordeuropas arkitekturstil blev inemot 1500-talets slut
Hans Vredeman de Vries [frFs] som arbetade i en
torrare, mera detaljrik stil. Den italienska barocken
introducerades av Rubens i början av 1600-talet
och-utbildades med ett nationellt inslag av mustig och
frodig formfantasi. Trots allt levde den gotiska
traditionen kvar tillsammans med renässans- och
barockformerna; ännu de efter en brand 1695 återuppbyggda
gilleshusen vid Grand’ Place i Bryssel har fasader av
rent gotisk hållning.
Skulptur
Den nederländska skulpturen hade sina främsta
arbetsuppgifter i dekorativ utsmyckning av byggnader
och inredningsföremål. Bryssel och Antwerpen hade
vid medeltidens slut en livlig produktion av altarskåp,
varav många är bevarade i Sverige. Den främste
mästaren på detta område var Jan Borman i Bryssel. Om
Cornelis Floris har redan talats; en yngre samtida till
honom var Willem Boy, som verkade i Sverige från
Gustav Vasas senare år till 1592. 1600-talets skulptur
är liksom arkitekturen präglad av Rubens’ barockstil.
Målarkonst
Målarkonsten tycks under 1400-talets förra del träda
fram skenbart oförberett och oförmodat med bröderna
van Eycks [ejk; se d. o.] arbeten. Deras
verklighets-kära konst har sina förutsättningar i det samtida och
föregående bokmåleriet. En av förutsättningarna för
målarkonstens plötsliga uppsving låg i den sannolikt
just i Nederländerna nyuppfunna
oljemålningstekni-ken.
Bröderna van Eyck var icke ensamma grundläggare
av det nederländska måleriet; samtida med dem och
som det tycks oberoende av dem var den s. k.
Flé-mallemästaren, som man trott sig kunna identifiera
med Robert Campin [kangpänB/] från Tournai. Han var
lärare till Roger van der Weyden, hos vilken en
känslig psykologisk framställningskonst först visar
sig i det nederländska måleriet. Hos Dirk Bouts
[ba’otsj och ännu mera hos Hugo van der Goes
[go’s] framträder en karaktärsfull, dramatiskt betonad
skildring av människor och situationer. Det
flamländska måleriet vann under 1400-talet erkännande även
i Italien och utövade ett delvis ganska påtagligt
inflytande på den italienska konsten. Ett av Hugo van der
Goes’ förnämsta verk, det s. k. Portinarialtaret,
utfördes t. ex. på beställning av huset Medicis
representant i Brygge, Thomas Portinari, och finns nu i
Florens, och Antonallo da Messinas inträngande
porträttkonst är tydligt nederländskt påverkad. Med Hans
Memling från Köln, som verkade inemot 1400-talets
slut, börjar ett inflytande från italiensk konst göra
sig märkbart: hans berättande framställningssätt, som
har ett vekt lyriskt drag, står likväl i påtagligt samband
med traditionerna från bröderna van Eyck. Den förste
betydande målaren i Antwerpen var Quinten Ma’tsys
[-sejs], som omkr. 1500 försökte en grundligare
förening av nederländsk uppfattning och italiensk
renässansstil. Till införandet av den italienska
renässansen bidrog kraftigt en sändning till Bryssel av
kartonger för vävning, vilka utförts av Rafael.
Konstnärerna fick här på nära håll kännedom om den
klassiska konstens komposition och stil.
Denna kännedom blev av stor betydelse inte minst
för tapetväveriet och glasmåleriet. Brysseltapeterna
under 1500-talet tävlar i monumentalitet med
fresko-måleriet i Italien. Hos efterföljarna urartade denna
inriktning till ren efterbildning av italienska mästare;
dessa »romanisters» arbeten kan vara skickliga men
är sällan fängslande. Endast de bästa, såsom
porträttmålaren Anthonis Mor, kunde i den inlärda
italienska formen ge uttryck åt ett eget synsätt.
Brueghel
Bredvid romanisterna arbetade andra, mera
folkliga konstnärer, som i verklighetstrohet och
omedelbarhet är besläktade med 1400-talets konst. Dit hörde
under 1500-talets första decennier landskapsmålaren
Joachim PatinEr och vid århundradets mitt Pieter
Brueghel d. ä. [brö’gel], en av sin tids och sitt lands
största och ursprungligaste konstnärer (se Brueghel).
Pieter Aertsen [a’rt-] och Joachim Bueckelaer
FböTalar] tog bibliska motiv som förevändning för
att måla frodiga och saftiga bilder av slaktarbodar och
marknadsstånd och gav därmed upphov till
stillebenmåleriet.
Rubens
Den flamländska konsten når sin praktfullaste
blomning under 1600-talets förra hälft med Peter Paul
Rubens (se d. o.), som med helt annan kraft än
romanisterna förstod att fylla den sydländska
storslagenheten med germansk anda. Hans väldiga
kompositioner med myllrande kroppar i våldsam rörelse är
fyllda av ett brusande liv, vare sig de framställer
mytologiska scener, lejonjakter till häst eller religiösa
motiv. Nära Rubens stod Jacob Jord aens [-dazns] och
Anthonis van Dyck [dajk], av vilka den förre
tävlade med mästaren i frodighet, medan den senare gick
sina egna, mera världsmannamässiga vägar, samt
djur-och stillebenmålaren Frans Snyders [snäj’-] och
landskapsmålaren Jan Brueghel, vilka båda
emellanåt var Rubens’ medhjälpare. Yngre samtida var
Adriaen Brouwer [bra’oar] och David Teniers d. y.
[-Ers], båda bondemålare och fina kolorister, särskilt
den vid unga år avlidne Brouwer, vars få bevarade
arbeten visar en stark och egenartad fantasi.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
