Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Foderväxter och fodermedel — stallfodring och beteskultur - Vinterns fodermedel - Höberedning - Ensilageberedning - Vilka växter ingår i slåtter- och betesvallar? - De viktigaste fodergräsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1062 foderväxter__________________________________
Vinterns fodermedel
I de länder, bl. a. de nordiska, där bete och
grönfoder endast kan frambringas under en tämligen kort
period av året, måste fodermedel i stor utsträckning
odlas för vinterns behov. Det vanligaste vinterfodret
till hästar, nötkreatur och får är hö. Dess användning
vid hästarnas och nötkreaturens utfodring är
jämförelsevis obetydlig i Malmöhus län men tilltar mot
norr, och höet blir i Norrland det viktigaste
vinterfodret.
Förr spelade ängshöet, som skördades på de
naturliga ängsmarkerna, särskilt i södra Sverige en stor
roll. Dess värde berodde på vilka växter som ingick
i ängsmarkens flora. Det mesta höet erhålles nu från
åkerns odlade slåttervallar, som i regel insås i vårsäd,
skyddssäd, varigenom de späda plantorna skyddas mot
uttorkning. I södra Sverige skördar man vallarna 1-2
år, i mellersta Sverige 2-3 och i Norrland ännu flera
år, innan de åter plöjs upp. Vallarealens andel av
åkern har i vårt land stigit. Den utgjorde 1870: 27 %,
1900: 34,7 % 1932: 42,1 % och 1950: 43,4 %.
Höet är så allsidigt sammansatt, att de större
husdjuren kan utfodras enbart med hö. Näringsvärdet
beror dock inte bara på vilka växter som ingår i vallen
utan även på tidpunkten för skörden. Numera
skördas höet tidigt. Om man skördar när växterna står i
full blom (eller ännu senare), erhåller man stor
växt-massa men lågt näringsvärde hos fodret. Skördar man
i stället vid blomningens början, ökas näringsvärdet
med 8—10 %, och skördar man redan när vallväxterna
börjar gå i ax eller knoppas, ökas näringsvärdet
ytterligare med lika många procent.
Höberedning
Höberedning är som nämnts den hittills vanligaste
konserveringsmetoden för slåttervallens grönmassa.
Förlusterna i näringsvärde kan emellertid bli rätt stora
vid denna metod. Särskilt är detta fallet vid volmning,
då förlusterna normalt uppgår till 30-35 % - främst
på grund av att de näringsrikaste delarna av bladen
vid torkningen faller av, men också på grund av
ur-lakning genom regn och genom biologiska processer.
Hässjning är en bättre bärgningsmetod och förlusterna
uppgår vid denna till ca 20 %. Genom konsttorkning i
särskilda torkar kan förlusterna nedbringas till några
få procent. Denna metod kräver emellertid dyrbara
anläggningar och blir därför räntabel endast vid större
gårdar eller vid gemensam drift. En modifierad form
av konsttorkning, nämligen skulltorkning, prövas på
en del håll.
Ensilageberedning
En allt vanligare konserveringsmetod är beredning
av ensilage (surfoder eller pressfoder), vid vilken
metod förlusterna kan begränsas till 10-15 %• Ensilering
kan ske på olika sätt. Den genomgående principen är
att man skall gynna mjölksyra jäsningen i fodret och
hindra smörsyra jäsning. Eftersom
smörsyrabakteri-ema inte trivs vid så låg surhetsgrad (så lågt pH) som
mjölksyrabakterierna, kan man gynna
mjölksyrajäs-ningen genom att sätta till en syra eller ett salt som
snabbt sänker surhetsgraden i fodret. Sådana
tillsatsmedel är AIV-syra (en blandning av saltsyra och
svavelsyra) och myrsyra. AlV-metoden har fått sitt namn
efter dess utformare, den finländske nobelpristagaren
Arthuri I. Virtanen. Mjölksyra jäsningen gynnas
också genom tillsats av sockerrikt material, såsom
melass och spannmålsgröpe. Genom sin stora
socker-halt är grönmajs en mycket använd ensilageväxt i
Amerika. Vid alla ensileringsmetoder är det av vikt att
grönfodret packas väl, så att luften utestängs.
Mjölksyrabakterierna lever gott utan syre, vilket inte de
am-moniakbildande och smörsyrabildande bakterierna gör.
Packningen åstadkommes genom att fodret skärs
sönder i hackelse och genom att lagringen sker i höga
tornsilor, där ett större självtryck uppstår i massan.
Ensileringen är inte så beroende av vackert väder
som höberedningen och kan ske tidigare. Den verkar
därför arbetsu t jämnande. Vidare kan den
mekaniseras i stor utsträckning, vilket jämte det större
närings-utbytet är orsak till att ensileringen vinner terräng på
höberedningens bekostnad. Denna nya
konserveringsmetod har redan på många håll ändrat
landskapsbilden. I stället för ladugårdar med höga skullar ser vi
nu höga tornsilor av betong vid sidan av
låghusladu-gårdar i ett plan.
Vilka växter ingår i slåtter- och betesvallar?
Enstaka växtarter har odlats som foderväxter sedan
långt tillbaka i tiden, men huvudparten av de
tempererade ländernas nuvarande foderväxter var föga
kända ännu under medeltiden. På 1500-talet började
man särskilt i Italien och Spanien odla klöver, men
först under senare hälften av 1700-talet upptogs denna
odling i Sverige.
De i slåtter- och betesvallar odlade växterna tillhör
huvudsakligen gräsen (fam. Gramineae} och
baljväx-tema (fam. Leguminosae).
De viktigaste fodergräsen
Det kanske viktigaste slåttergräset är timotej
(Phle-um praten’se). Timotej hör hemma i nästan hela
Europa, Nordasien och Nordafrika. Den odlades dock
först i Nordamerika av en immigrant, som hette
Ti-mothy Hansen, och efter honom fick gräset namn. Det
finns numera även en form som lämpar sig för
betesvallar. - Hundäxing (Dac’tylis glomera’ ta), har
ungefär samma utbredningsområde som timotejen. Den
ger snabb återväxt vid både slåtter och betning.
-Som slåtter- och betesgräs används ängssvingel
(Fes-tu’ ca ela’tior), som hör hemma i Europa och
Nordasien. Rödsvingel (F. rubra) och fårsvingel (F. ovi’na)
är betesgräs, det senare av värde särskilt på torr och
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
