Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Foderväxter och fodermedel — stallfodring och beteskultur - De naturliga betesmarkerna odlas upp - Den moderna beteskulturen - Grönfoderodlingen har minskat i Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FODERVÄXTER io6l
STALLFODRING OCH BETESKULTUR
Foderväxter och fodermedel.
Bestäm-mande för urvalet av de foderväxter som odlas i ett
land är i första hand klimatet. I allmänhet är
fodermedlen alltför skrymmande för att med ekonomisk
fördel kunna transporteras längre sträckor. Varje land
är därför i huvudsak hänvisat till de fodermedel som
kan produceras inom landet. Ett undantag utgör det
mindre skrymmande kraftfodret, som särskilt i form
av oljekakor (eller råmaterial för olj
ekakstillverk-ning) importeras i betydande mängd till de flesta
jordbruksländer, även till Sverige. I det följande
behandlas huvudsakligen endast sådana fodermedel som har
fått större användning i de nordiska länderna.
De naturliga betesmarkerna odlas upp
Det naturliga betet är det ursprungligaste och mest
allsidigt sammansatta fodermedlet för såväl idisslare
som hästar. Den vilda växtligheten var den enda föda
som stod djuren till buds i boskapsskötselns
begynnelse. Alltjämt finns det stora områden där man
håller husdjur vilka ständigt går ute och livnär sig av vad
naturen har att bjuda. På de australiska fårfarmerna,
på de argentinska estancioma för kreatursuppfödning,
ja överallt där man driver enbart boskapsskötsel utan
sammankoppling med egentligt jordbruk, blir betet
det enda fodermedlet. I ständigt stigande omfattning
har emellertid de naturliga betesmarkerna uppodlats,
varigenom man blivit nödsakad att på åkem
frambringa det för djuren nödvändiga fodret. I samband
därmed har man också genom lämplig bearbetning och
gödsling av jorden samt odling av sådana foderväxter
som ger hög skörd avsevärt kunnat öka avkastningen.
Inom de kallare delarna av jorden, där djuren
stall-fodras under vintern, nödgas man enbart av denna
anledning odla foderväxter. Dessa måste ofta på
särskilt sätt konserveras för att kunna bevaras till
vinterutfodringen, t. ex. genom torkning till hö eller
ensi-lageberedning.
Den moderna beteskulturen
På grund av betesmarkernas uppodling eller alltför
låga avkastning blev småningom den fria betesgången
till största delen ersatt med sommarstallfodring eller
tjudring på vallarna. Detta utfodringssätt var omkring
sekelskiftet förhärskande, särskilt i södra Sverige.
Under de senaste årtiondena har emellertid den fria
betesgången åter kommit till heders i Sverige såväl
som i många andra länder. Denna betesgång sker dock
i regel på s. k. kulturbetesmarker. Med få undantag
kan de naturliga betesmarkerna inte ge tillräckligt
med foder för de högmjölkande kor som numera hålls
på de flesta gårdar. I och med att högt avkastande
kulturbeten anordnas, kan det hittills så vanliga
skogs-och hagmarksbetet avskaffas. Detta ger i allmänhet ett
bete som är otillräckligt för djuren, och dessa gör stor
skada på skogsåterväxten. Det är därför även ett
skogs-vårdsintresse, att jordbrukarna genom beteskultur
bringar smärre, för bete lämpliga områden i hög
produktion och upphör med skogsbetet.
Även åkerjord tas numera i anspråk för permanenta
betesvallar. Många gårdar som saknar för beteskultur
lämplig mark är helt hänvisade till sådana vallar.
Dessa insås med mångåriga gräs samt vitklöver, som
om möjligt bör utgöra 35-50 % av den totala
växt-massan. Betesväxterna utgörs till en del av arter som
även ingår i slåttervallarna. De bör helst ha ett
krypande växtsätt, så att de bildar en tät matta, samt
kunna uthärda avbetning och därefter snabbt
åter-växa. Betesmarkerna uppdelas genom stängsel i ett
flertal fållor, vilka betas i bestämd ordning, så att
avbetningen av varje fålla under hela sommarhalvåret
upprepas med 3-4 veckors mellanrum. Goda vallar
kan ge en årsavkastning av 3 000-4 000 foderenheter
per ha. Vid avkastningsförsök med mycket riklig
gödsling har ända till 8 000 foderenheter per ha erhållits.
Grönfoderodlingen har minskat i Sverige
Där sommarstallfodring förekommer, utgör
grönfodret ett viktigt fodermedel. Detta hämtar man
antingen från slåttervallarna, eller också odlas särskilda
grönfoderväxter på åkern. Det tidigaste grönfodret
erhålles, om man sår råg (ofta i blandning med
ludd-vicker), som skördas grön redan i maj månad. Mest
använt är baljväxtgrönfodret, som vanligen består av
*4 havre och 34 baljväxter (vicker, ärter eller
pelus-ker). På senaste tiden har en av kålens många
former, s. k. foderkål eller fodermärgkål (Bras’sica
olera’cea, var. ace’phala), börjat odlas som
grönfoder-eller ensilageväxt. Den utmärkes av en vanligen mer
än meterhög, tjock, märgfylld och bladrik stjälk och
anses ha uppkommit ur en korsning mellan grönkål
och kålrabbi. Genom att den är motståndskraftig mot
nattfrost, kan den skördas långt in på hösten, då annat
grönfoder ej står till buds. En annan grönfoder- och
ensilageväxt är sötlupinen. Den är mycket torkresistent
och har därför fått stor betydelse i de nederbördsfattiga
delarna av vårt land, t. ex. i Kristianstads, Blekinge
och Kalmar län. Även grön majs har börjat odlas för
ensilageberedning.
Man odlar numera mindre grönfoder i Sverige än
förr. Under perioden 1910-14 utgjorde grönfodret i
medeltal 5,7 % av mjölkkornas totala foder, 1929-33
3,6 %, 1945-50 endast 1,0 %. Detta står givetvis i
samband med uppkomsten av den moderna beteskulturen.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
