Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Foderväxter och fodermedel — stallfodring och beteskultur - De viktigaste fodergräsen - Klöver och lusern - Vinterns torra fodermedel kompletteras med saftfoder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO64 FODERVÄXTER _______________________________
mager jord. - Engelskt rajgräs (Lolium peren’ne),
som ingår både i slåtter- och betesvallar, har
sammansatt ax och krypande rotstock. I England började det
odlas redan på 1600-talet. Det är rätt känsligt för
såväl torka som kyla och går därför ej i Norrland.
Italienskt rajgräs (L. itadicum), som härstammar från
medelhavsområdet, är mindre härdigt än det engelska
och bör knappast användas i vårt land, möjligen i
sydligaste Skåne. - Ängskavle (Alopecu’rus praten’sis)
liknar timotej men kan lätt skiljas från denna, om
man känner på den axlika vippan, som är mjuk och
len, medan timotejen är sträv. Ängskavlen är
värdefull både som slåtter- och som betesgräs. Den hör
hemma i hela Europa och stora delar av Asien samt är
överförd till Nordamerika. — Mycket värdefulla
betesgräs är ängsgröe och krypven. Ängsgröe (Poa
praten-sis) är starkt mattbildande och förekommer över
nästan hela jorden med undantag av tropikerna. Krypven
(Agros’tis stoloni’fera), som utbildar rikligt med
krypande skott, föredrar tämligen fuktig mark. Den har
stor utbredning i både Gamla världen och Amerika.
Jämte de från Europa införda gräsen odlas i Nya
världen flera där inhemska arter. Bland dessa kan
nämnas det i Nordamerika, särskilt Canada, som
slåt-tergräs odlade vete- eller råggräset (Agropy’rum
te-ne’rum), som är nära släkt med den hos oss som ogräs
så vanliga kvickroten. - Inom prärieområdet är
buffelgräset (Buch’loe dactyloi’des) och grammagräs
(arter av släktet Bouteloua) välkända betesgräs.
Buffelgräset har en sällsynt stor förmåga att uthärda
torka och ändå stå grönt. - I Nordamerikas sydstater
och Sydamerika växer många värdefulla fodergräs.
Klöver och lusern
En mycket viktig beståndsdel i vallarna utgör
balj-växterna. På grund av sin äggviterikedom ger de ett
utmärkt foder, och genom sin förmåga att tillgodogöra
sig luftens kväve inverkar de fördelaktigt på jordens
avkastning. De för våra vallar mest betydelsefulla
balj-växterna hör till klöversläktet (Trifolium).
Rödklöver (Trifolium pratense) har liksom följande
arter trefingrade blad och blommorna samlade i
huvud. De vanligen rosenröda blommorna avsöndrar
rikligt med nektar. Pollinationen ombesörjes
huvudsakligen av humlor och bin. De italienska bina är
lämpligare att utföra befruktning än de nordiska, emedan
de har längre tunga. Rödklövern har ett upprätt
växtsätt, varför den är väl lämpad för slåttervallar. Den är
liksom de båda följande utbredd i hela Europa,
Nordafrika och en stor del av Asien; till Amerika är den
införd. I Sverige blev odlingen först på 1800-talet mera
allmän. Av rödklöver odlas flera varieteter. Den
svenska senklövem är på grund av sin vinterhärdighet den
bästa för fleråriga vallar, men i södra Sverige odlas
även den tidigt utvecklade, mindre härdiga s. k.
schle-siska rödklövern, som härstammar från mellersta
Europa. Genom växtförädling har man fått fram
tetra-ploid klöver, med högre avkastning. - Alsikeklöver
(T. hy’bridum) har fått sitt namn efter Alsike socken
i Uppland, där den upptäcktes av Linné, som ivrade
mycket för dess odling. Den blev småningom odlad
även i utlandet, där den kallas svensk klöver.
Blommorna är ljusröda eller nästan vita. Baljorna är
två-trefröiga. - Vitklöver (T. re’pens) har en krypande
och rotslående stjälk, från vilken blad och
blomstänglar skjuter upp. Blommorna är vita, baljorna
tre-fyr-fröiga. Som slåtterväxt är vitklöver ej lämplig, men
den är en förträfflig betesväxt, som hastigt återväxer,
om jorden har tillräcklig fuktighet.
Av stor betydelse är också släktet Medica’go särskilt
genom arten Af. sati’va, blålusern, som odlades
redan av de gamla medema och perserna. Romarna
införde den sannolikt från Perisen och spridde den
vidare i Medelhavsländerna. Lusern är numera en
viktig foderväxt i större delen av Europa, flerstädes i
Asien samt i Amerika, dit den infördes av spanjorerna.
Dess spanska namn alfalfa används fortfarande,
särskilt i engelsktalande länder. På grund av sitt
kraftiga, djupgående rotsystem uthärdar lusern lätt torka
och är därför av mycket stor betydelse bl. a. i de
sydvästra staterna av USA och stora delar av Argentina.
Den påminner något om klöverarterna men har
glesare blomställning, och den flerfröiga baljan är
snäck-formigt vriden. På kalkhaltiga jordar i södra och
mellersta Sverige ingår ofta blålusern i fleråriga vallar
-även rena lusernvallar finns. På grund av dess djupa
rotsystem ger den god återväxt även torra somrar.
Vinterns torra fodermedel kompletteras med saftfoder
Till de torra fodermedel, hö, halm och agnar, som
ingår i vinterfodret utgör saftfodret ett för djuren
mycket begärligt tillskott. Av saftfodermedel
särskiljer man ensilage, foderrotfrukter och potatis (se
Rotfrukter och Potatis) samt saftigt fabriksavfall (t. ex.
betmassa, drank, melass). Deras stora vattenhalt ger
dem en lösande verkan i djurens tarmkanal.
Smältbar-heten är i regel hög, men då dessa fodermedel är
mycket skrymmande, passar de bäst till idisslare.
Saftigt fabriksavfall erhålles vid framställning av
socker, stärkelse, sprit och öl. Från
sockertillverkningen får man betmassa, melass och sockersnitsel.
Betmassan lämpar sig bäst för utfodring av
nötkreatur. Melassen bör endast användas i små mängder, i
första hand till hästar, och helst inblandad i
kraftfodret. Den kan också, något utspädd med vatten, strilas
över hackelse (kortskuren halm) eller annat
stråfoder. Sockersnitsel ges företrädesvis åt hästar och
nötkreatur. Betfor är torkad betmassa, som tillsatts med
melass, betprotein och slamkalk. Det lämpar sig
såväl för hästar som nötkreatur. - Från
stärkelsefabrikerna erhålles pulpa, som mest användes åt svin och
nötkreatur. - Med drank från sprittillverkningen ut-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
