Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkdanser — dansen går på logar och loft - Varje nation har sina danser - Svensk dans från medeltiden - Varje landsända har sina danser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO7O FOLKDANSER
DANSEN GÅR PÅ LOGAR OCH LOFT
FOLKDANSER. När man talar om dans, måste man
skilja mellan å ena sidan folkdans eller bonddans och
å andra sidan salongsdans eller högreståndsdans. Man
kan inte undgå att observera, att det finns en tydlig
gräns mellan dessa två företeelser, även om de
periodvis i ett eller annat avseende påverkat varandra. Ibland
har sällskapsdanser (liksom sällskapsseder och moder
över huvud) i viss utsträckning och lämplig
omformning upptagits av allmogen. Ibland har
»bonddanser-na» trängt in i de högre klassernas sällskapsliv som en
uppfriskande fläkt, när »salongsdansen» varit på väg
att stelna till och förlora sin karaktär som ett uttryck
för livsrytm och livsglädje. Som ett dylikt
uppfriskande inslag verkade under renässansen de italienska,
franska, tyska och polska »bonddanserna», då de
avlöste de högtidliga, gotiskt stela ringdanserna vid de
europeiska hoven. Likaså fick »salongsdansen» en
välbehövlig uppryckning, då på 1700-talet de folkliga
engelska s. k. kontradanserna (countrydances),
egentligen danslekar med två- eller fyrsidig uppställning,
erövrade hela Europa, även vårt land, där de blev
mycket populära bland både överklass och allmoge.
Linné har i en dalaskildring beskrivit ett par där
iakttagna kontradanser.
Varje nation har sina danser
Det kan i många fall vara svårt att direkt utpeka
upprinnelsen av vissa folkdanser, men som regel kan
sägas, att folkdansen är nationell till skillnad från den
mera internationellt betonade salongsdansen. Även om
en folkdans är lånad utifrån, får den i allmänhet en
viss lokal prägel genom tillägg eller andra
omformningar på den plats där den odlas, och därigenom får
den också ett värde som uttryck för ortens folkliv.
Nästan varje nation har sina särskilda folkdanser.
Spanjorerna har sina livliga danser till gitarrers och
kastanjetters ljud, bolero, seguidilla m. fl., italienarna
de yrande saltarello och tarantella, ryssarna har sin
kosackdans m. m., skottarna har sin höglandsreel till
säckpipans gälla toner och sina gamla svärdsdanser,
magyarerna sin csdrdäs, polackerna har mazurkor och
polonäser osv.
Svensk dans från medeltiden
Under medeltiden var den nordiska dansen
huvudsakligen förknippad med balladsången. Man dansade
flitigt, såväl inomhus vid gillen m. m. som utomhus
vid marknader, midsommar- och julfester, och man
kunde hålla på att dansa i dagar, ja, veckor, varvid en
rask långdans ut och in genom gårdens alla rum och
prång var särskilt populär. Ringdansen kring
midsommarstången och julgranen är en kvarleva från denna
tid. Dansvisorna var vanliga under 1300- och
1400-talen; de föll ur bruk hos de högre klasserna på
1500-talet men sjöngs fortfarande av allmogen. Dylika
folk-visedanser florerar ännu på Färöarna, de äldsta med
ämnen ur Eddan samt Niflunga- och
Völsungasagor-na. I början av 1500-talet förekom även i Sverige de
uråldriga och hos Olaus Magnus nämnda svärdsdansen
och bågdansen.
De nordiska danslekarna antas ha spritt sig från de
burgnare kretsarna till allmogen, där de trofast
bevarats. Dessa lekar, som mest har formen av ringlekar,
varvid unga och gamla tar varandra i hand och dansar
medsols eller motsols samt sjunger dansvisan
tillsammans, har längst bibehållits i Sverige och fick genom
Skansen i Stockholm på 1890-talet en impuls till ny
spridning.
Bland danslekar som fortfarande åtnjuter stor
popularitet kan nämnas »Höga berg och djupa dalar»,
»Skära, skära havre», »Klara solen på himlen blå den
lyser», »Nu är det jul igen», »Och jungfrun hon går i
ringen», »Bro, bro, bräda», »Räven raskar över isen»,
»Domaredansen», »Simon i Sälle», »Hej
tomtegubbar». Texterna till alla dessa danslekar har många
variationer alltefter den trakt där de sjungs. Se vidare
Folkvisor.
Varje landsända har sina danser
Det vore emellertid felaktigt att tro, att
århundradena igenom de nya danserna hos allmogen
uteslutande uppkommit genom påverkan från överklassen.
Västsveriges från Norge påverkade vighetsdanser, t. ex.
hallingen, och inslag av finska danser i östra Sverige
visar, att danserna spritts i böndernas eget skikt även
över hav och riksgränser. På dessa olika vägar har de
olika landskapen och orterna fått sina speciella
danser, som är mer eller mindre skilda från de övriga,
alldeles som fallet är med folkdräkterna. Man skiljer
t. ex. i Sverige mellan daldansen, vingåkersdansen,
jössehärads-, östgöta- och fryksdalspolskorna m. fl.
I en »Beskrivning över Wermland» av P. Björkman
(1842) omnämnes en »Väfva-Vadmal», »stundom
med sexton turer, mot vilkas sinnrikhet i grupperingen
näppeligen de förnämares baletter kunna jämföras».
Den ännu i våra dagar populära dansen väva vadmal
går säkert tillbaka till de gamla kontradanserna. I ett
i Kungl. biblioteket i Stockholm förvarat manuskript
med titeln »Samling af åtskillige äldre och nyare
Tou-rer till Contra- och Långdanser med musique til dem,
hopsamlade år 1785 ...» förekommer en »långdans»
(anglaise, kontradans med uppställning på två led),
BranFcula, med samma melodi som »väva vadmal».
Här finns också ett par av de mest kända turerna,
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
