Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkdanser — dansen går på logar och loft - Varje landsända har sina danser - En folkdansens banbrytare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOLKDANSER IO7I
Svenska folkdanser har sin självskrivna plats på Skansens underhållningsprogram. Här ses Skansens folkdanslag utföra den
klassiska västgötapolskan.
nämligen »upprännandet» och parets framskridande
med armarna förenade över de två leden.
Den svenska klappdansen finns i Tyskland och
Danmark i flera varianter. Schottis med dess många
varianter, såsom kulldansen, Lott ist tot, blekingen, har
närliggande motsvarigheter i grannländerna. I Floda
i Dalarna förekommer fortfarande huppleken, som till
typen förefaller höra samman med renässansen eller
ännu äldre tider. Det karakteristiska för den är, att
medan damerna vid den inledande marschen med alla
paren i kolonn rör sig stadigt och värdigt, börjar
kavaljererna småningom att »huppa» allt livligare, varpå
det hela utmynnar i ringdans och långdans. En annan
ännu existerande svensk folkdans som intimt
sammanhänger med renässansen är den i Skåne bevarade men
också från andra håll kända ryska polskan i vilken
förekommer allehanda krumsprång och piruetter. Dessa
två sistnämnda danser ger en föreställning om hur
1500-talets svenska danser sannolikt tedde sig.
En folkdansens banbrytare
Det förtjänar anföras, att några av de folkdanser
som för närvarande huvudsakligen idkas av våra
folkdansgillen blivit bearbetade för att bättre lämpa sig
för uppvisning. Så är för övrigt fallet också i andra
länder; det gäller t. o. m. den ungerska csårdås.
År 1843 uppfördes på Kungl. teatern i Stockholm ett
»Nationaldivertissement» i anledning av konung Karl
XIV Johans 25-åriga regeringsjubileum. Texten hade
författats av C. W. Bottiger, och musiken var
arrangerad efter svenska folkmelodier av J. F. Berwald.
Mellan sångerna utfördes baletter, komponerade av A.
Selinder, teaterns dåvarande balettmästare. Där
förekom bl. a. för första gången daldansens melodi,
beledsagande en solodans av en morakarl och en kulla.
»Nationaldivertissementet» blev en stor framgång och
upprepades under de följande årtiondena flera gånger.
Selinder gav många gånger med en trupp av unga
elever sådana föreställningar på Ladugårdslandsteatern,
varvid bl. a. förekom de nämnda, av honom tidigare
framförda danserna. Bland dessa förekom såväl
daldans som skrälåt, liksom också vingåkersdans, halling,
jössehärads- och fryksdalspolskorna, vilka alltså
»ordnats» av Selinder för nämnda divertissement. Antingen
är dessa danser helt komponerade av honom eller
byggda på tidigare, för oss okända original. Då
studentföreningen Philo’choros, som betytt mycket för
folkdansernas bevarande i vårt land, bildades 1884 i
Uppsala, erhöll föreningen åtskilliga av dessa danser
i »apostolisk succession» av en av Selinders lärjungar,
skådespelaren W. Engdahl, som valdes till
föreningens hedersledamot 1891 efter att ha inlagt förtjänster
som instruktör av bl. a. vingåkersdansen och hallingen.
Vad daldansen beträffar, fanns den redan på det första
uppvisningsprogrammet 1881, som utarbetats och
inövats av balettmästaren C. Peschel-Barowiak.
Philochoros utförde ett banbrytande arbete och
skapade en renässans på det svenska folkdansområdet.
Föreningen Svenska folkdansens vänner (1893) i
Stockholm, Folkvisedans Laget i Stockholm (1905)
och Svenska ungdomsringen för bygdekultur (1920)
jämte lokala föreningar i landsorten och ett stort
antal dansklubbar har fullföljt värvet.
Av särskilt stort värde har de regelbundna
uppvisningar i folkdans och sånglek blivit, som Skansen
sedan mycket lång tid tillbaka anordnat. De har givit
en bred allmänhet tillfälle att lära känna och beundra
vår gamla folkdansskatt och kraftigt stimulerat till att
hålla danstraditionen levande. Genom Nordiska
museets insamlingsverksamhet har slutligen ett rikt
material belysande såväl folkdansens former som dess
miljö räddats undan glömskan.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
